Trött.

Jag är trött det är väl det man kan säga.
Det bekräftade de på jobbet också, att jag såg ut - och ändå ramlade jag inte in förrän kl 11.

Jag har en oändlig trötthet i kroppen som ibland pendlar över till vemodighet, nedstämdhet men ibland också en stark vilja till att rycka upp mig.
Jag får fina meddelanden och förfrågningar om att hitta på något och jag vet och är övertygad om att alla menar dem men..det gäller nästan att vara på rätt ställe vid rätt plats. För hur gärna jag än vill så kan den där tröttheten komma över mig och jag orkar eller vill ingenting. Alltså jag både vill och inte vill i samma känsla.

Så i möjligaste mån, bolla inte över till mig för då är risken (eller chansen iof ;) ) att jag bangar.
Men jag säger det igen, det är Tack vare er som hör av er - som jag kommer kunna komma tillbaka. Och jag har inte ångrat mig en enda gång när jag väl kommit mig iväg på nåt.

Jag försöker tänka på vad både läkaren och min lunchvän sa härom dagen. Att jag ska tillåta mig vara där jag är, så som jag är, där jag nu är. Inte må dåligt över det.
De som inte orkar, vill eller kan stå ut med mig, vilja orka eller kunna stå bredvid mig, möta mig - de är ju ändå inget att ha i slutändan? Och det gäller både kreti som pleti.

Men jag käääänner ett ansvar. Både mot jobbet, vänner, familjen, barnen u name it.
Om jag inte jobbar, nä men då ställer jag inte upp för dem och det drabbar ju bara mig i slutändan. Om jag inte försöker vara en bra kompis, då blir jag ensam kvar. Ja ni fattar. Förväntningar finns alltid där och jag har förståelse för att så fort jag börjar jobba ja men då är väl allt frid och fröjd. Om jag orkar träffa en kompis orkar jag väl träffa alla. Om jag tränar en gång så vill jag väl göra det fler gånger osv. Men det går sååå mycket upp och ned. Ena sekunden glad, andra tyst, tredje försjunken i tankar, fjärde ledsen, femte gråter, sjätte jobbar, sjunde vilar, åttonde..ja..

Hur det än är så är det svårt att förstå vad jag går igenom. Både för mig själv och er andra. 

Men om jag inte ställer upp för mig själv och tillåter mig vara ledsen, trött, glad ibland, ensam ibland ja..då gör jag mig själv antagligen en otjänst både vad gäller sorgbearbetning, som mamma betraktad, syster och dotter. Vän och livspartner. Kanske både förr som senare men framförallt det sista.

Jag tror att sorg berikar en människa också hur skruvat och ont det gör i mig att "säga det högt". Ja det känns orättvist och jag byter gärna bort den erfarenheten som ni förstår - men jag säger det iaf.