Jag gillar verkligen min kollega som påminner om Thomas samtidigt som det är smärtsamt att se när han rengör glasögonen på samma sätt (glasögonen som för övrigt också är samma style) - när han ler det där stora leendet som Thomas också hade, snabba ögonkasten och ja, det finns en hel del där.
Jag tycker det är skönt att de vågar skratta och skoja med mig på jobbet men jag gillar också att de ger mig utrymme att hamna i funderingar och saknad. Trots det så tar allt på krafterna.
Åt lunch med en vän som jag inte har så mycket att göra med, vi har lärt känna varann under rätt flyktiga former men vi har tränat ihop ett par gånger och vi trivs i varandras sällskap de få gånger vi ses. Jag trodde nästan inte att han visste eftersom han varken har beklagat eller försökt ställa in vår lunch som vi egentligen bestämde redan..innan. Men det stod klart rätt snart att han visste, utan att säga det i så stora termer. Lunchen avlöpte med många intressanta diskussioner och däribland också död och sorg. Jag lyckades prata om det lilla jag pratade om vad gäller det, till 93 % utan att gråta. Det tänkte jag verkligen på.
Fråga mig inte varför men jag styr inte kosan rätt hem. Jag hamnar på vårdcentralen igen. Jag skriver sorg som anledning än en gång. Jag får träffa Dr M Fischer. En kvinna kanske ska tilläggas. Hon tittar på mig med vänliga ögon och frågar något. Jag börjar gråta och får inte fram ett ljud. Då läser hon på lappen. Sorg upprepar hon. Och tar tag om mina underarmar.
Jag gråter och gråter. Jag tror jag var inne hos henne i 45 min. Hon låter mig prata och när det knackar på dörren vid två tillfällen så lägger hon handen på mitt knä som ursäkt.
Jag tror att jag mest gick dit för att jag ville veta var remissen till proffshjälp har tagit vägen. För jag vill ha vägledning i hur man bäst ska ta hand om sig själv. En del förordar att börja jobba heltid och komma tillbaka till "verkligheten" så snart som möjligt vilket är väl att anta som att vara detsamma som att förtränga sorgen lite.
En del tycker det ska ta tid. Jag tror på något mitt emellan.
Hon är fantastisk i sitt bemötande. Och förstår mig till fullo när jag t ex berättar att jag inte kan minnas med glädje ännu, som några verkar tro. Att det fortfarande är overkligt, ångestfyllt och dränerande. Från hennes perspektiv har det bara gått två veckor - hon räknar från begravningen. Och det är ju faktiskt ingenting.
Hon säger två andra helt fantastiska saker vad jag tycker. Det ena ska jag plocka fram senare och hämta styrka ifrån, det andra ska jag försöka ha med mig redan nu.
När jag säger att jag måste tänka mig för vad gäller att belasta andra med min sorg så tycker hon att jag tänker fel. Hon tycker inte jag ska ta ansvar för det/tänka så.
När jag berättar om plumpa bemötanden, kanske inget bemötande eller förståelse alls - då säger hon ungefär så här:
- Camilla, du sitter här och berättar om din sorg men även om hur orolig du är för dina föräldrar, din syster (och här vill jag då skriva "dina syskon"..så som jag alltid uttryckt mig förut :( ) och din brors sambo/barn samt T. det visar att du har ett stort känsloregister. Och det är därför du också är så himla ledsen nu. Men framöver kommer du vara hjälpt i att du har så stort känsloregister (här vet jag inte riktigt vad hon menar om jag ska vara ärlig), även om det är en klen tröst nu - och jag tänker så här att de du möter som är lite plumpa eller inte vet vad de ska säga, de har inte det här stora känsloregistret som du har, de vet inte vad det innebär.
Och ändå frågade jag vad hon menade. Men man kommer inte ihåg allt den saken är klar men hon förmedlade i alla fall känslan av en fin egenskap som jag tydligen har - men som gör att smärtan är desto större - har ni också uppfattat det så, enligt vad jag skriver alltså?
När jag ska gå säger hon att hon kommer ringa mig i morgon för att ha ett besked vad gäller samtalshjälp. Hon har sjukskrivit mig på heltid och det kommer jag få brottas med under natten tror jag - och sedan ser jag att hon vill krama om mig.
Hon kramar om mig länge. En ordentlig kram. Hon är tyst. Tills jag säger " Ta hand om dina nära och kära, lova mig det" då kontrar hon med något i liknande stil.
Dr M Fischer, jag kommer aldrig att glömma dig. Vilken otrolig människa du är.
Men som jag alltid säger numer - jag hade kunnat vara utan det med, samt inga vänner alls - bara jag fick tillbaka Thomas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar