Jag drack ingen alkohol i går och jag har sovit mina sju. Vaknade lite stel trots att det ändå kändes bättre i morse efter foamroller och spikmatta. Spikmattan var tog den vägen, plötsligt blev det helt tyst - är det nya rön om den som jag missat?
När jag la bakhuvudet på spikmattan och kände piggarna tränga in skoningslöst så fokuserade jag på andningen. Efter ett tag, så himla coolt känner jag hur det just i käken började spänna och pulsera som om jag pressade den för fullt. Det var magiskt och jag tänkte att det är en himla synergi i olika kroppsdelar som hänger ihop mer än vad man kan ana.
Det var dock inte helt angenämt.
I dag var det ett stort gäng som tränade cirkelträning utomhus. 98 % tjejer. De flesta tjejerna såg sunda och vältränade ut åsså är det naturligtvis en man hajjar till inför. En brud med getingsmal midja, stora tuttar och anknäbb. Hon hade väldefinierade armar och ben och tror ni inte hon blev filmad/fotad rätt mycket..vi är så hooked på people som ser ut som de i annonserna/body fitnessmagasinerna. Hon ser ut så för att hon är dels opererad och har inget underhudsfett. Nu vet jag inte hur hon jobbade för det kollade jag inte mer än när hon ville att hennes kompis skulle ta ett kort när hon stod med 50 kg viktstång och gjorde knäböj. Hennes ben skakade och tekniken var kass men visst jag skulle kunna sätta mina händer runt hennes midja och komma runt.
Jag stannade kvar efter första passet och länge trodde jag inte det skulle komma några fler till det andra, Strongmanpasset :). Det var bara jag som var tjej. Jag blir sur när vikter tas av när jag ska köra mina grejer och inte fick jag flippa 250 kg däcket..inte förrän sista gången, det gick riktigt bra. Men det tar lite tid..
Vad vi fick göra? Flippa däck och spurta 100 m x 3 ggr, släde med 75 kg tror jag med rep som hjälp att dra x 3 (här började en del att balla ur redan), prowler explosivt, mjölksyra som .. och sedan få på sig viktväst och hoppa grodhopp 6 ggr och sen spurta 75 m. Bara jag som fick köra 3 ggr, här hade låg alla grabbarna på gräset och ojade sig och jag fick köra mot en kille som anslöt sig i slutet. En mörk sprinter som hoppade sina 6 grodhopp som en studsboll. Men han körde ändå bara 2 ggr.
De vill att jag ska träna på att komma in i deras energisystem vilket innebär förmågan att ta ut sig. Det går ju inte på mig, jag är den enda som står hela tiden, snabbt återhämtar mig - säkert har jättedålig teknik kändes så iaf och som sagt har inte förmågan att ta ut mig.
Få se om jag kan lära mig det.
Kände mig jättesvullen i dag. Tänk att jag gått upp dryga 1,5 kilo under mensen. Magen står rakt ut som på ett biaffrabarn (inget illa ment för det men det är ju för att de äter fel, brist på näring - jag också).
Avslutade med att hoppa i vattnet här nere med träningskläderna på. Gött.
I dag är jag bjuden på sommarbuffé klockan 16. Tills dess, ut i solen. Dricka kaffe. Läsa tidningen. Måste ta hand om blommorna också ju.
lördag, juni 29
fredag, juni 28
Alla medel.
Det är nog träning jag behöver. För blodcirkulationen och allt det där. Jag har tagit mig en grön drink i kväll för att kompensera pizzan, drinken detoxar ut alla gifter. Yes. Och sedan konstaterade jag att jag är väldigt spänd. Då började jag leta min foamroller. Det var väl på tiden! Men trots att jag letade säkert fyra varv i alla sju rum så hittade jag den inte. Då blev jag desperat och kollade både ute, i Simons säng och i alla garderober. Jag vet, galet. Och ännu ett varv på samma sätt. Började till och med få galna tankar om att barnen hade lekt med den ute, lånat ut den eller att den skulle finnas under sofforna som den absolut inte får plats under. Jag kollade även i badrummet. Men, ack, den fanns helt himla otippat under Melines säng. Crazy.
Jag fick lite hjärtklappning av att roalla mig. Svårt också att komma åt bröstryggen på ett bra sätt med en foamroller då man spänner bålen så mycket samtidigt. Nåväl. Jag har en spikmatta också! Tänkte nästan att jag lägger käken mot där så får vi se. Om jag klarar det.
Ska byta ut mina kuddar också ifall det kan hjälpa mot att jag pressar käkarna så. Tänk att ha en jättestor marshmallow att sätta tänderna i, alltså den konsistensen tror jag skulle vara jättebra. Eller inte, på något sjukt sätt så ju mer spänd jag är desto mer tuggmotståndig mat väljer jag vilket triggar igång spänningarna ännu mer. Och jag har också fuskat och tuggat tuggummi, det fick jag ju inte för tandis. Får kanske skylla mig själv då. Men man tror ju alltid att såna tillstånd är tillfälliga.
I morrn! Är en ny dag.
Jag fick lite hjärtklappning av att roalla mig. Svårt också att komma åt bröstryggen på ett bra sätt med en foamroller då man spänner bålen så mycket samtidigt. Nåväl. Jag har en spikmatta också! Tänkte nästan att jag lägger käken mot där så får vi se. Om jag klarar det.
Ska byta ut mina kuddar också ifall det kan hjälpa mot att jag pressar käkarna så. Tänk att ha en jättestor marshmallow att sätta tänderna i, alltså den konsistensen tror jag skulle vara jättebra. Eller inte, på något sjukt sätt så ju mer spänd jag är desto mer tuggmotståndig mat väljer jag vilket triggar igång spänningarna ännu mer. Och jag har också fuskat och tuggat tuggummi, det fick jag ju inte för tandis. Får kanske skylla mig själv då. Men man tror ju alltid att såna tillstånd är tillfälliga.
I morrn! Är en ny dag.
Svammel.
Psst. Tänkte ta kort på pizzan men på Instagram leker jag ju fitness, jisus jag har fått följare där som jag misstänker bara vill se "gröna" kort - och än vill jag inte bli kallad för betrayer.
Åt iaf den slags pizza som Thomas beställde ibland. Fan, fattar ni vad ofattbart det är att han är borta, för alltid ! ? Så himla surt.
Jag är lite nöjd med att ha hittat en pose där jag ser Thomas i mitt face. Det är när jag häller i munskölj i öppen mun. Ja tänk vilka sporter man kan ha för sig.
Jag mår jätteskumt. Jag är i alla fall överens med min kompis jag träffade i dag i stan, att 1. jag måste göra något åt det där med mensen det är ju inte klokt. Det blir spiral igen. 2. När man dricker alkohol precis strax innan eller just när mensen startar så blir det etter dubbelt värre - alltså jag drack 2 små glas vitt vin i går men hela dagen i dag har jag känt mig råbakis. Kanske skulle jag inte ha tränat i onsdags heller..ja ni ser mensen tar för stor plats i mitt liv. Underliv.
Kanske jag håller på att bli sjuk eller är det mina spänningar som jag känner så tydligt i käken som påverkar hela kroppen för jag känner mig helt kraftlös. Men ändå pigg i benen- så om man separerar över och underkropp så kan jag springa iväg tror jag.
Fasiken vad jag svamlar nu. Men tänk om jag skulle ha det här !
Åt iaf den slags pizza som Thomas beställde ibland. Fan, fattar ni vad ofattbart det är att han är borta, för alltid ! ? Så himla surt.
Jag är lite nöjd med att ha hittat en pose där jag ser Thomas i mitt face. Det är när jag häller i munskölj i öppen mun. Ja tänk vilka sporter man kan ha för sig.
Jag mår jätteskumt. Jag är i alla fall överens med min kompis jag träffade i dag i stan, att 1. jag måste göra något åt det där med mensen det är ju inte klokt. Det blir spiral igen. 2. När man dricker alkohol precis strax innan eller just när mensen startar så blir det etter dubbelt värre - alltså jag drack 2 små glas vitt vin i går men hela dagen i dag har jag känt mig råbakis. Kanske skulle jag inte ha tränat i onsdags heller..ja ni ser mensen tar för stor plats i mitt liv. Underliv.
Kanske jag håller på att bli sjuk eller är det mina spänningar som jag känner så tydligt i käken som påverkar hela kroppen för jag känner mig helt kraftlös. Men ändå pigg i benen- så om man separerar över och underkropp så kan jag springa iväg tror jag.
Fasiken vad jag svamlar nu. Men tänk om jag skulle ha det här !
Early fail?
Här nedan ska ni se prov på min företagsamma fm. Jag är ingen pretentiös människa även om jag ibland ärligt skulle önska det, så lite ångrar jag väl förra inlägget. Låter som jag börjar bli religiös. Eller borde. Det är kanske alternativet och inte alls konstigt när man tänker efter. Fast mest låter jag kanske pretentiös. Alla som känner mig vet att jag får mina idéer..well det är väl bra? :)
Nåväl. Att ta hand om sig behöver ju inte betyda att man slutar äta pizza och choklad? Det är inga livsmedel min kropp behöver och inte det där utskjutande muffinsjäset speciellt. Men när jag plötsligt lämnar tvätt och matlagning för att träffa en sedan länge inbokad dejt, jag tror sedan 2010 nästan - och därefter tar mig till stan för att hämta ut nrlapp och där träffar en annan kompis och hänger med henne en stund för att sedan cykla hemåt igen. Ja men vid det laget inser jag att jag inte ätit på länge och jag behöver äta. Provsmakningen på ICA räckte liksom inte. Jag inser att trots mina fina ingredienser hemma så orkar jag inte vänta. Mer än en stund på pizzerian förstås. Vilken logik!
Var det inte jag som skulle äta av det jag hade hemma? Var inte det min utmaning medan barnen var borta så säg.
Jag ska ursäkta mig med två saker. 1. Jag kom på att jag är anmäld till ett terränglopp på söndag och jag ska också träna i morgon lördag, två hårda pass - jag behöver energi. Pizza är klassiskt för det traditionellt mentala (förnuftet är bortkopplat och helgstängt). 2. Det finns alltid en morgondag tänkte jag skriva här men det var ju dumt. Jag ångrar inte alls den här pizzan. Jo lite. Nej. Eller. Nja. Eller nej. Jag var inte sugen på lax, jag hade inget färdigt kött, jag ville inte bara ha vegetariskt och jag ville pimpa min trötta och spända kropp.
Men att pizza skulle vara bäst för det påstår jag inte.
Nu är jag mätt å belåten men får kolhydratschuwimmen så jag knappt kan hålla ögonen öppna. En liten nap kanske och sedan rycka upp sig igen?
Nåväl. Att ta hand om sig behöver ju inte betyda att man slutar äta pizza och choklad? Det är inga livsmedel min kropp behöver och inte det där utskjutande muffinsjäset speciellt. Men när jag plötsligt lämnar tvätt och matlagning för att träffa en sedan länge inbokad dejt, jag tror sedan 2010 nästan - och därefter tar mig till stan för att hämta ut nrlapp och där träffar en annan kompis och hänger med henne en stund för att sedan cykla hemåt igen. Ja men vid det laget inser jag att jag inte ätit på länge och jag behöver äta. Provsmakningen på ICA räckte liksom inte. Jag inser att trots mina fina ingredienser hemma så orkar jag inte vänta. Mer än en stund på pizzerian förstås. Vilken logik!
Var det inte jag som skulle äta av det jag hade hemma? Var inte det min utmaning medan barnen var borta så säg.
Jag ska ursäkta mig med två saker. 1. Jag kom på att jag är anmäld till ett terränglopp på söndag och jag ska också träna i morgon lördag, två hårda pass - jag behöver energi. Pizza är klassiskt för det traditionellt mentala (förnuftet är bortkopplat och helgstängt). 2. Det finns alltid en morgondag tänkte jag skriva här men det var ju dumt. Jag ångrar inte alls den här pizzan. Jo lite. Nej. Eller. Nja. Eller nej. Jag var inte sugen på lax, jag hade inget färdigt kött, jag ville inte bara ha vegetariskt och jag ville pimpa min trötta och spända kropp.
Men att pizza skulle vara bäst för det påstår jag inte.
Nu är jag mätt å belåten men får kolhydratschuwimmen så jag knappt kan hålla ögonen öppna. En liten nap kanske och sedan rycka upp sig igen?
 |
| Mixar rödbetor och gul lök å lite bindemedel |
 |
| Quinoan ligger i blöt |
 |
| Oh här är det som sedan blir rödbetsrutor färdigt. Och goa laxen som jag passade på att göra också. |
 |
| Ska rosta både solrosfrön och hampafrön till ett par andra grejer. |
 |
| Min lunch. Rödbetsruta, quinoa, lax och lite sallad m rostade hazelnuts. |
Gör om gör rätt.
Jag startade morgonen rätt. Gick ned till bryggan och avnjöt frukost, samtalade om högt och lågt mest essentiella saker. Viktiga grejer. Det får mig att inse att jag måste verkligen på allvar ta mig själv på allvar vilket innebär att jag måste börja ta hand om mig. På allvar.
Jag har varit med om en hel del olyckor som fortfarande sätter spår i min kropp/stör min kropp, jag har varit med om en mycket trasig människa/relation som ledde till överdimensionerad vårdnadstvist, bodelningsdrama och nu förlusten av min andra halva. Det är sammantaget långt mycket mer än vad de flesta får bära i sitt liv.
Jag vet också genom människor jag träffat och intervjuat, att t ex cancer ofta sätter sig hos människor som haft trauman*. Jag har haft flera. Jo, inte som jag medvetet säger eller påstår men trauman för kroppen, sen att jag utåt kunna hantera det och jag själv inte tycker det påverkat mig så mycket om du skulle fråga - men om du frågar kroppen.
Jag har haft min cysta i halsen och jag har mina cellförändringar i hjärnbarken el nånstans där, efter hästolyckan. Det är inte cancer säger läkarna nu, men vem vet vad det kan bli. Jag säger inte det neurotiskt eller hypokondriskt men jag vet att det är jag som själv måste se till att kolla upp det där då och då.
Förlusten av min tvillingbror är ett jättetrauma. Ett trauma som syns och hörs. Min kropp är stressad och pressad.
Vårens scanning av kropp och hjärta har dock visat på många jättefina värden. Jag är just nu ingen riskperson vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes eller nåt sånt. Mitt arbetsEKG är bättre än vilande vilket bara talar för att träning är något jag bör hålla på med oftare. Och jag är tacksam. Tacksam att min kropp ställer upp trots att jag har mycket motgång, otur eller dålig karma whatever du vill kasta över mig. Jag måste ge tillbaka och vårda det jag har just nu.
Jag kan njuta av sex och träning men kanske inte av väder och blommor än. Jag mår bra av att träffa människor som är sanna, människor som vill och kan släppa på gardet och har självdistans. Humor och glädje. Djup och allvar. Som förstår vad som är viktigt och inte. Som är öppna och generösa. Som vågar vara. Som gillar mig.
Det är så jag ska läka. Jag måste också våga. Våga välja bort det som inte är bra, de som inte är bra. De som inte vill mig väl eller gillar det sättet jag är på. Allt för mycket vill jag passa in och behaga andra, jag är egentligen mycket friare än så.
Nu ska jag bli mig själv mycket mer. Våga vinna. Är ni med mig på min resa? Ska bli spännande att se.
På vägen hem plockade jag citronmeliss här nere i trädgården. Förstår ni vilken hälsoväxt? Jag kunde inte förstå vad jag på känn plockade men se här vad jag hittade för info - som klippt och skuren för mig juh (hur man verkligen kan veta om det är så är en helt annan sak):
*Det är en vedertagen "sanning/konklusion" inom rehabiliteringssvängen baserat på patienters bakgrund. Hör efter själva om ni tror att det är mumbo jumbo.
 |
| Citronmeliss från trädgården. |
Jag har varit med om en hel del olyckor som fortfarande sätter spår i min kropp/stör min kropp, jag har varit med om en mycket trasig människa/relation som ledde till överdimensionerad vårdnadstvist, bodelningsdrama och nu förlusten av min andra halva. Det är sammantaget långt mycket mer än vad de flesta får bära i sitt liv.
Jag vet också genom människor jag träffat och intervjuat, att t ex cancer ofta sätter sig hos människor som haft trauman*. Jag har haft flera. Jo, inte som jag medvetet säger eller påstår men trauman för kroppen, sen att jag utåt kunna hantera det och jag själv inte tycker det påverkat mig så mycket om du skulle fråga - men om du frågar kroppen.
Jag har haft min cysta i halsen och jag har mina cellförändringar i hjärnbarken el nånstans där, efter hästolyckan. Det är inte cancer säger läkarna nu, men vem vet vad det kan bli. Jag säger inte det neurotiskt eller hypokondriskt men jag vet att det är jag som själv måste se till att kolla upp det där då och då.
Förlusten av min tvillingbror är ett jättetrauma. Ett trauma som syns och hörs. Min kropp är stressad och pressad.
Vårens scanning av kropp och hjärta har dock visat på många jättefina värden. Jag är just nu ingen riskperson vad gäller hjärt- och kärlsjukdomar, diabetes eller nåt sånt. Mitt arbetsEKG är bättre än vilande vilket bara talar för att träning är något jag bör hålla på med oftare. Och jag är tacksam. Tacksam att min kropp ställer upp trots att jag har mycket motgång, otur eller dålig karma whatever du vill kasta över mig. Jag måste ge tillbaka och vårda det jag har just nu.
Jag kan njuta av sex och träning men kanske inte av väder och blommor än. Jag mår bra av att träffa människor som är sanna, människor som vill och kan släppa på gardet och har självdistans. Humor och glädje. Djup och allvar. Som förstår vad som är viktigt och inte. Som är öppna och generösa. Som vågar vara. Som gillar mig.
Det är så jag ska läka. Jag måste också våga. Våga välja bort det som inte är bra, de som inte är bra. De som inte vill mig väl eller gillar det sättet jag är på. Allt för mycket vill jag passa in och behaga andra, jag är egentligen mycket friare än så.
Nu ska jag bli mig själv mycket mer. Våga vinna. Är ni med mig på min resa? Ska bli spännande att se.
På vägen hem plockade jag citronmeliss här nere i trädgården. Förstår ni vilken hälsoväxt? Jag kunde inte förstå vad jag på känn plockade men se här vad jag hittade för info - som klippt och skuren för mig juh (hur man verkligen kan veta om det är så är en helt annan sak):
- Den reducerar oro och stress
- I en studie upptäcktes nyligen att den förbättrar koncentrationen och förmågan att utföra ord- och bild-uppgifter
- Citronmeliss hjälper vid orolig mage och förbättrar matsmältningen
- Den är kramplösande och kan användas mot mensvärk
- Citronmeliss sänker pulsen och blodtrycket något, och den kan användas mot hjärtklappning
- Den främjar avgiftning genom att påverka levern och gallblåsans funktion.
- Den kan användas för att minska sköldkörtelhormonnivåerna och symptom på hypertyreos, men kan paradoxalt nog även för att höja sköldskörtdelhormonnivåerna vid hypotyreos, eftersom citronmeliss stärker sköldkörtelfunktionen snarare än at stimulera den. Det gäller dock relativt lindriga fall
- Citronmeliss är antibakteriellt, feberstillande och främjar immunförsvaret
- Det är energigivande och lindrar vid kroniskt trötthetssyndrom
- Te på citronmeliss sägs lindra migrän
- Det innehåller höga halter av selen, och även antioxidanter
*Det är en vedertagen "sanning/konklusion" inom rehabiliteringssvängen baserat på patienters bakgrund. Hör efter själva om ni tror att det är mumbo jumbo.
torsdag, juni 27
Kvinnosaken.
Ligger med värsta magontet. Det går ända upp till bröstkorgen, under tuttarna. Ont i huvudet har jag också för att inte tala om käkarna. Och torr i munnen är jag också. Jag vet inte vad som är vad. Ett faktum är i alla fall att jag har fått mens.
Sedan har jag ätit konstant sedan klockan fyra i em då jag blev utdragen på middag och vin på lokal. Jag fick bryta ihop, ja vi skrattade och grät.
Jag har ätit och snackat, gråtit och skrattat trots att jag är så öm i käkarna. Jag måste ha pressat dem i natt.
Vad gör jag då för konklusion? Ett är att jag efter ett rätt hårt träningspass i går stressade hem (så fort det nu gick när de hade spärrat av både Västerbron och Essingeleden för överfart - för nåt himla statsbesök som skulle åka under broarna), duschade och sedan åkte till närmsta kvartershaket där jag träffade mitt träningsgäng för middag. Absolut jättetrevligt och jag slås av att vi ändå är en samling härligt udda var för sig men kompletterar varandra så bra -brudar här i området men det kanske är så att jag inte kan göra sådana saker innan mens. För i morse var jag som överkörd av en slåttertraktor och då hade jag bara druckit ett miniglas vin i går kväll så det var ju liksom inte därför.
Att jag ska bli så här inför/under mens är ju inte klokt. Jag får nog gå tillbaka till hormonpreparat igen alltså. Och jag kan då fan inte fatta hur jag kunde springa marathon och ultra i precis samma situation. Men jag hade säkert gjort det i dag också om det var sagt så.
Någon som sa att man förlorar rätt mycket vätska under mens och jag är ju lika torr i munnen i dag som under marathon. Har aldrig tänkt på det förr att det kunde ha ett samband.
Jag vet att det här är över i morgon så det är bara att acceptera. Jo jag har tagit värktablett men det var ju faktiskt länge sedan så det kanske är ok med en ny. Å andra sidan funderar jag på om det inte också har med att när jag väl började äta i dag så slutade jag aldrig?
Det här händer bara under mens. Jag lovar. Det är helt crazy.
Kanske jag borde föredra att springa marathon under tiden i stället för det här.
Sedan har jag ätit konstant sedan klockan fyra i em då jag blev utdragen på middag och vin på lokal. Jag fick bryta ihop, ja vi skrattade och grät.
Jag har ätit och snackat, gråtit och skrattat trots att jag är så öm i käkarna. Jag måste ha pressat dem i natt.
Vad gör jag då för konklusion? Ett är att jag efter ett rätt hårt träningspass i går stressade hem (så fort det nu gick när de hade spärrat av både Västerbron och Essingeleden för överfart - för nåt himla statsbesök som skulle åka under broarna), duschade och sedan åkte till närmsta kvartershaket där jag träffade mitt träningsgäng för middag. Absolut jättetrevligt och jag slås av att vi ändå är en samling härligt udda var för sig men kompletterar varandra så bra -brudar här i området men det kanske är så att jag inte kan göra sådana saker innan mens. För i morse var jag som överkörd av en slåttertraktor och då hade jag bara druckit ett miniglas vin i går kväll så det var ju liksom inte därför.
Att jag ska bli så här inför/under mens är ju inte klokt. Jag får nog gå tillbaka till hormonpreparat igen alltså. Och jag kan då fan inte fatta hur jag kunde springa marathon och ultra i precis samma situation. Men jag hade säkert gjort det i dag också om det var sagt så.
Någon som sa att man förlorar rätt mycket vätska under mens och jag är ju lika torr i munnen i dag som under marathon. Har aldrig tänkt på det förr att det kunde ha ett samband.
Jag vet att det här är över i morgon så det är bara att acceptera. Jo jag har tagit värktablett men det var ju faktiskt länge sedan så det kanske är ok med en ny. Å andra sidan funderar jag på om det inte också har med att när jag väl började äta i dag så slutade jag aldrig?
Det här händer bara under mens. Jag lovar. Det är helt crazy.
Kanske jag borde föredra att springa marathon under tiden i stället för det här.
Twitter.
Bara ordet får mig ont i huvudet. Twitter. När jag fick en invitation av min egen son (!) förra veckan höll jag på att ramla av stolen. Ni vet den där dagen när barnen går om er själva. När ni måste ta reda på fakta i stället för att servera den om ni förstår. Och vill hänga med.
Jag gick inte på det men frågade min son varför. Jo han ville följa nån jättebra kille som har världens bästa spel eller nåt. Ok.
Jag har en kompis som anmält mig till Tough Viking via Metro. Jag vill inte köra Tough Viking. Nu tror ni att det vill jag visst det, för jag är den typen och har ju kört militärträning, Tjurruset osv. Men nej jag vill verkligen inte. Jag vill inte bli kall, jag vill inte få elstötar, jag vill inte att det ska börja brinna i mina byxor. Inte i låren heller för den delen. Jag vill helt enkelt inte. Har ingen lust.
Men uttagningen sker i dagarna och Metro kommunicerar bara via Twitter. Va fan gör jag? Jo i brist på annat och speciellt i omdöme så aktiverar jag ett satans Twitterkonto (man kan tydligen göra det trots att de vill att man ska följa 5 kändisar, 5 ytterligare kändisar och sen 5 kompisar etc det tar aldrig slut om du inte stänger ned skiten). Jag är inte intresserad av Twitterkonto! Jag fattar inte vitsen! Jag tycker ändå samhället går mot ett sånt jävla egofixerat, egocentrerat, ego ego ego tänk att Twitter gör det fan inte bättre.
Jag aktiverar kontot för att kunna skriva till Metro och fråga om de som kommit med fått veta så vi andra förstår att vi inte kommit med. Och nu väntar jag på svar likt 80 talets vånda vid telefonen. Med skillnaden att jag vet rent förnuftsmässigt att jag antagligen får en liten ping när någon svarar på min tweet. Tweet!!!???? Har ni hört, jag vet till och med att det heter tweet, som svar liksom.
Jisus jag är fucked up.
Och det värsta är att om jag får svar att de som kommit med fått veta och jag därmed förstår att jag inte kommit med då kommer jag säkert undra varför jag inte kom med för!
Fast jag VILL INTE vara med i Tough Viking, jag vill bara komma med i uttagningen.
Får trösta mig med att jag inte vet vad min kompis skrev i motiveringen, om min erfarenhet eller ev förmåga. Det måste ju vara där det sitter inte sant. Så tänker jag om jag inte kommer med. Om jag kommer med måste jag väl ändå kunna tacka nej?
Jag gick inte på det men frågade min son varför. Jo han ville följa nån jättebra kille som har världens bästa spel eller nåt. Ok.
Jag har en kompis som anmält mig till Tough Viking via Metro. Jag vill inte köra Tough Viking. Nu tror ni att det vill jag visst det, för jag är den typen och har ju kört militärträning, Tjurruset osv. Men nej jag vill verkligen inte. Jag vill inte bli kall, jag vill inte få elstötar, jag vill inte att det ska börja brinna i mina byxor. Inte i låren heller för den delen. Jag vill helt enkelt inte. Har ingen lust.
Men uttagningen sker i dagarna och Metro kommunicerar bara via Twitter. Va fan gör jag? Jo i brist på annat och speciellt i omdöme så aktiverar jag ett satans Twitterkonto (man kan tydligen göra det trots att de vill att man ska följa 5 kändisar, 5 ytterligare kändisar och sen 5 kompisar etc det tar aldrig slut om du inte stänger ned skiten). Jag är inte intresserad av Twitterkonto! Jag fattar inte vitsen! Jag tycker ändå samhället går mot ett sånt jävla egofixerat, egocentrerat, ego ego ego tänk att Twitter gör det fan inte bättre.
Jag aktiverar kontot för att kunna skriva till Metro och fråga om de som kommit med fått veta så vi andra förstår att vi inte kommit med. Och nu väntar jag på svar likt 80 talets vånda vid telefonen. Med skillnaden att jag vet rent förnuftsmässigt att jag antagligen får en liten ping när någon svarar på min tweet. Tweet!!!???? Har ni hört, jag vet till och med att det heter tweet, som svar liksom.
Jisus jag är fucked up.
Och det värsta är att om jag får svar att de som kommit med fått veta och jag därmed förstår att jag inte kommit med då kommer jag säkert undra varför jag inte kom med för!
Fast jag VILL INTE vara med i Tough Viking, jag vill bara komma med i uttagningen.
Får trösta mig med att jag inte vet vad min kompis skrev i motiveringen, om min erfarenhet eller ev förmåga. Det måste ju vara där det sitter inte sant. Så tänker jag om jag inte kommer med. Om jag kommer med måste jag väl ändå kunna tacka nej?
onsdag, juni 26
Just in 40
..tror jag filmen heter. Måste rekommendera den!
Den är rolig och behandlar allt - tristess som ett längre förhållande kan ge, nytändning, brist på integritet av samma anledning, moderna livsfrågor som att mobiler och datorn tagit över våra barns tillvaro, ekonomi, bekräftelse från yngre män (;)), oro över att inte räcka till, svärföräldrar, egna föräldrar (iaf pappor i denna film), när man glömmer hur skönt det är att ha sex med varandra..osv osv
Faktiskt så finns inte otrohet med och det är ju rätt ovanligt bland dagens filmer i denna genre.
Den är rolig och behandlar allt - tristess som ett längre förhållande kan ge, nytändning, brist på integritet av samma anledning, moderna livsfrågor som att mobiler och datorn tagit över våra barns tillvaro, ekonomi, bekräftelse från yngre män (;)), oro över att inte räcka till, svärföräldrar, egna föräldrar (iaf pappor i denna film), när man glömmer hur skönt det är att ha sex med varandra..osv osv
Faktiskt så finns inte otrohet med och det är ju rätt ovanligt bland dagens filmer i denna genre.
Att bryta ihop för en stund.
Vad jag saknar min bror. Det där enkla, självklara som blir så tydligt när det inte finns längre. Det man inte kan förbereda sig på innan det sker. Ja jag ska inte skriva så mycket om det, jag tjatar om det hela tiden samtidigt som jag bryter ihop så fort någon skriver "Kära Camilla..jag beundrar dig, du är så stark.." etc. JAG VILL INTE VARA STARK!! JAG VILL INTE VARA BEUNDRANSVÄRD!! Jag vill inte hyllas för att jag är "ärlig" på fejsbook eller här för den delen! Jag skriver inte alltid när det händer bra grejer på fejsbook heller, jag använder inte fejsbook eller bloggen som en show off!!
Förlåt, det är klart jag uppskattar, blir glad och rörd och varm när ni hör av er, bryr er tro inget annat men det är så smärtsamt!
Ah jag känner att jag är extra blödig nu vilket har både med att barnen är borta, de första dagarna utan dem är alltid konstiga/övergångsperiod och också att jag ska ha mens.
Så många som är plumpa också. Jag förstååår att det är i all välmening men att tro att jag vill festa, sjunga, happy living nä. Att komma med kommentarer om att det är "skönt att jag skriver när allt inte är bra också" - eh vi pratar inte om någon tillfällig dipp för hjärtesorg, jobbekymmer, stress, kompistrubbel..det är en sorg över någon mycket nära som lämnat jordelivet tragiskt (!) (= statisk, konstant, evig) som jag måste lära mig leva med. Och som jag sagt tidigare, det är inte bara en sorg över någon som förolyckats utan allt annat som kommit med det :(.
Men visst har jag roligt här och där och jag skulle faktiskt gärna gå på standup i kväll, få se om det blir så. Det är ju inte såå illa att jag inte uppskattar glädje, humor och att må bra.
- finns också någon som gjorde det smaklösa valet att skriva att jag "har fått ett större djup"/"något som syntes i blicken" - behöver jag kommentera det mer än så?
Nä förlåt igen! ;) - jag ska inte döma. Men vissa vänner kommer och går, kanske få som består? Förståelse och empati bygger verkligen inte på hur länge man känt varandra eller ens har för relation och blodsband (!) har jag märkt utan det har endast med vilken erfarenhet, förståelse, känsla och insikt man har om livet och andra människor. Hur mycket man är villig av att ge av sig själv/offra sin egen bekvämlighet.
Nu! ska jag torka tårarna för denna stund och fortsätta med dagen som trots allt började kreativt. Hoppas jag får mens snart också så lugnar allt ned sig och sen ska jag dricka vin, älska vilt och ta emot andras välvilja resten av sommaren.
Jodå att få till träning ingår också.
Förlåt, det är klart jag uppskattar, blir glad och rörd och varm när ni hör av er, bryr er tro inget annat men det är så smärtsamt!
Ah jag känner att jag är extra blödig nu vilket har både med att barnen är borta, de första dagarna utan dem är alltid konstiga/övergångsperiod och också att jag ska ha mens.
Så många som är plumpa också. Jag förstååår att det är i all välmening men att tro att jag vill festa, sjunga, happy living nä. Att komma med kommentarer om att det är "skönt att jag skriver när allt inte är bra också" - eh vi pratar inte om någon tillfällig dipp för hjärtesorg, jobbekymmer, stress, kompistrubbel..det är en sorg över någon mycket nära som lämnat jordelivet tragiskt (!) (= statisk, konstant, evig) som jag måste lära mig leva med. Och som jag sagt tidigare, det är inte bara en sorg över någon som förolyckats utan allt annat som kommit med det :(.
Men visst har jag roligt här och där och jag skulle faktiskt gärna gå på standup i kväll, få se om det blir så. Det är ju inte såå illa att jag inte uppskattar glädje, humor och att må bra.
- finns också någon som gjorde det smaklösa valet att skriva att jag "har fått ett större djup"/"något som syntes i blicken" - behöver jag kommentera det mer än så?
Nä förlåt igen! ;) - jag ska inte döma. Men vissa vänner kommer och går, kanske få som består? Förståelse och empati bygger verkligen inte på hur länge man känt varandra eller ens har för relation och blodsband (!) har jag märkt utan det har endast med vilken erfarenhet, förståelse, känsla och insikt man har om livet och andra människor. Hur mycket man är villig av att ge av sig själv/offra sin egen bekvämlighet.
Nu! ska jag torka tårarna för denna stund och fortsätta med dagen som trots allt började kreativt. Hoppas jag får mens snart också så lugnar allt ned sig och sen ska jag dricka vin, älska vilt och ta emot andras välvilja resten av sommaren.
Jodå att få till träning ingår också.
Konstiga människor
Jag vill inte bli förknippad med att bara skriva om min sorg och så vidare men när jag ser i dagens tidning en minnesannons över en son som dog 2003, endast 20 år gammal - då inser jag att den här resan kommer aldrig ta slut för min del. Det är ingen som säger, fast alla säger - att det är första året som är värst - med alla högtidsdagar, årstidsväxlingar m m. Jojo, på ett sätt men jag tror fortfarande att folk som säger så främst har förlorat en förälder. Jag tänker mycket på Thomas barn som växer upp utan pappa, och även minnen. I alla fall den stackars lille två-åringen som inte kommer minnas sin pappa alls. Knappt fyraåringen i ett längre perspektiv heller. Det är så grymt! Jag tänker också på mina föräldrar som resten av sina liv ska få leva med att ha mist sitt barn.
Som sagt det är en förlust för oss alla och ni vet ju hur jag känner vid det här laget - men främst för hans barn och det är ju något som jag kommer sörja mer än något annat.
Och på tal om tidningen och något helt annat. Jag har säkert i drygt ett par år fått DN av min granne men en dag efter så att säga. Det har varit perfekt eftersom jag kanske inte alltid läser tidningen, speciellt inte när jag jobbade som mest. Till helgen har jag dock uppskattat att ha fredagskrysset framförallt. Men ganska ofta har jag inte ens fått fredagstidningen och där finns som sagt både fredagskrysset och melodikrysset. Nåväl, det går ju att lösa via nätet och krysset, jag har alltid annat att göra.
Men så var det uppehåll i våras men jag tänkte att jag bryr mig inte om det. Då säger han sedan att han hade sett att mitt ex var och hälsade på och då ville han inte ge mig tidningen..men "nu kunde han ju börja igen." What?
Så för några veckor sedan så tog han mig åt sidan utanför och säger väldigt allvarligt att "nu kanske jag både blir arg och ledsen på honom." Han påstod att min dotter, 9 år, inte hälsade på honom. Sedan kom värsta utläggningen om att "Jag gillar ju er men när hon inte hälsar tänker jag vad har jag gjort och jag tycker att man måste hälsa vi bor ju grannar och det kan bli förödande för henne för hälsa måste man ju göra och det är en uppfostringssak". Det här upprepade han några gånger om men med andra ord.
Jag blev rätt paff. I sak håller jag med honom om att barn ska uppfostras till att hälsa osv men att göra det till så stor sak däremot..och min dotter är 9 år. Och dessutom utgå ifrån att det verkligen var så. Ni ska veta att han själv hör inte om man ringer på hans dörr (han är 75 år), så man måste ringa honom först. När han själv ringer på hos oss så ringer han på som en mistlur och slår sedan i vårt brevinkast (!!?) som en rabiat. Jag har sagt åt honom och då har han försvarat sig med att "vi kanske inte hör". Då undrar ni varför vi har med honom att göra. Jag har hjälpt honom ibland med vissa utskick, med tekniska grejer, jag har hjälpt honom med viss matberedning osv. Tyvärr är han så på sådana gånger så man får knappt vara ifred och han tror att man ska och kan göra grejer pronto.
Jag förstår att han är ensam och han har pensionärsvarning vad gäller konstiga rutiner och hur han reagerar, resonerar osv. Efter att jag skrev ett sms om att jag tagit upp det med min dotter (hon tog väldigt illa upp eftersom hon visst hälsar på honom) och att jag tror på henne så har han slutat ge mig tidningen igen. Och nu har det säkert gått ett par veckor drygt sedan han slutade. Eller slutade, en tidning här och där har jag fått. Jag tror att han vill att jag ska ta kontakt med honom, fråga om tidningen - whatever. Jag gillar inte det där. Jag ser tecken hos honom att han gärna skulle se att jag hade något slags behov av honom, beroendeställning?
Visst låter det sjukt? Och att det verkar ta mycket energi från min sida också? Det gör det egentligen inte det är mer att jag iakttar och noterar detta men visst det stör mig att en människa på 75 år inte kommit längre i sitt liv. Han är ju den person också som inte förstår min sorg, det har han ju sagt. En människa som gått genom sitt liv utan större känslor och tror det handlar om andra saker.
Jaja, det jag egentligen vill säga är att nu har jag min egen tidning!
Visserligen bara en månad men det räcker så bra, det är nu utan barn som jag har tid och lust att läsa. Och vilken skillnad ändå att läsa tidningen samma dag som den kommer ut :).
Skulle träna i går men dels kom jag tre minuter för sent så de hade redan hunnit sticka iväg, undras om det är nåt i mitt undermedvetna..vill men inte vill och då ..ni fattar. Men faktiskt så fick jag världens magkramp efter att ha sprungit runt i skogen lite by my self. Precis som på marathon. Gjorde ett break på jobbet på vägen hem och jag kunde knappt gå därifrån för att magen krampade så.
I dag perfekt jobbarväder!
Som sagt det är en förlust för oss alla och ni vet ju hur jag känner vid det här laget - men främst för hans barn och det är ju något som jag kommer sörja mer än något annat.
Och på tal om tidningen och något helt annat. Jag har säkert i drygt ett par år fått DN av min granne men en dag efter så att säga. Det har varit perfekt eftersom jag kanske inte alltid läser tidningen, speciellt inte när jag jobbade som mest. Till helgen har jag dock uppskattat att ha fredagskrysset framförallt. Men ganska ofta har jag inte ens fått fredagstidningen och där finns som sagt både fredagskrysset och melodikrysset. Nåväl, det går ju att lösa via nätet och krysset, jag har alltid annat att göra.
Men så var det uppehåll i våras men jag tänkte att jag bryr mig inte om det. Då säger han sedan att han hade sett att mitt ex var och hälsade på och då ville han inte ge mig tidningen..men "nu kunde han ju börja igen." What?
Så för några veckor sedan så tog han mig åt sidan utanför och säger väldigt allvarligt att "nu kanske jag både blir arg och ledsen på honom." Han påstod att min dotter, 9 år, inte hälsade på honom. Sedan kom värsta utläggningen om att "Jag gillar ju er men när hon inte hälsar tänker jag vad har jag gjort och jag tycker att man måste hälsa vi bor ju grannar och det kan bli förödande för henne för hälsa måste man ju göra och det är en uppfostringssak". Det här upprepade han några gånger om men med andra ord.
Jag blev rätt paff. I sak håller jag med honom om att barn ska uppfostras till att hälsa osv men att göra det till så stor sak däremot..och min dotter är 9 år. Och dessutom utgå ifrån att det verkligen var så. Ni ska veta att han själv hör inte om man ringer på hans dörr (han är 75 år), så man måste ringa honom först. När han själv ringer på hos oss så ringer han på som en mistlur och slår sedan i vårt brevinkast (!!?) som en rabiat. Jag har sagt åt honom och då har han försvarat sig med att "vi kanske inte hör". Då undrar ni varför vi har med honom att göra. Jag har hjälpt honom ibland med vissa utskick, med tekniska grejer, jag har hjälpt honom med viss matberedning osv. Tyvärr är han så på sådana gånger så man får knappt vara ifred och han tror att man ska och kan göra grejer pronto.
Jag förstår att han är ensam och han har pensionärsvarning vad gäller konstiga rutiner och hur han reagerar, resonerar osv. Efter att jag skrev ett sms om att jag tagit upp det med min dotter (hon tog väldigt illa upp eftersom hon visst hälsar på honom) och att jag tror på henne så har han slutat ge mig tidningen igen. Och nu har det säkert gått ett par veckor drygt sedan han slutade. Eller slutade, en tidning här och där har jag fått. Jag tror att han vill att jag ska ta kontakt med honom, fråga om tidningen - whatever. Jag gillar inte det där. Jag ser tecken hos honom att han gärna skulle se att jag hade något slags behov av honom, beroendeställning?
Visst låter det sjukt? Och att det verkar ta mycket energi från min sida också? Det gör det egentligen inte det är mer att jag iakttar och noterar detta men visst det stör mig att en människa på 75 år inte kommit längre i sitt liv. Han är ju den person också som inte förstår min sorg, det har han ju sagt. En människa som gått genom sitt liv utan större känslor och tror det handlar om andra saker.
Jaja, det jag egentligen vill säga är att nu har jag min egen tidning!
Visserligen bara en månad men det räcker så bra, det är nu utan barn som jag har tid och lust att läsa. Och vilken skillnad ändå att läsa tidningen samma dag som den kommer ut :).
Skulle träna i går men dels kom jag tre minuter för sent så de hade redan hunnit sticka iväg, undras om det är nåt i mitt undermedvetna..vill men inte vill och då ..ni fattar. Men faktiskt så fick jag världens magkramp efter att ha sprungit runt i skogen lite by my self. Precis som på marathon. Gjorde ett break på jobbet på vägen hem och jag kunde knappt gå därifrån för att magen krampade så.
I dag perfekt jobbarväder!
tisdag, juni 25
Noterat om situps vs crunches - plattare mage.
En annan sak jag tänker på ofta är just det här med situps vara och
ickevarande. Det finns PT:s som förordar "riktiga" situps d v s situps
som går hela vägen upp och det finns vissa som förordar crunches, d v s
då du bara lyfter en del av skulderbladen/nacken och sedan ned igen. Jag tycker nog att det generellt är fler gym/fitnessfolk som förordar crunches och idrottare/fystränare som förordar situps. En
del tycker nog att övningarna kompletterar varandra. Utan att gå djupare in i
situps vs crunches så är jag nog mer av den uppfattningen att det inte
är en bra magövning öht. Vi tjejer framförallt som ofta har rätt mycket
underhudsfett blir inte hjälpta av att stärka de musklerna som i sin tur
gör att våra magar putar ut än mer. Det räcker långt som skäl för många ;). Många gör också situps fel så de får mer ont i nacken och därför är det inget som jag heller låter ingå i de klasser jag kör.
Det finns så många andra bättre magövningar, plankan är min favorit liksom russian twist och hel del andra. I går ramlade jag över ny information som än mer stärkte min intuitiva känsla om just situps/crunches. Det är rent av skadligt för vår ryggrad.
Läs mer här
Det är så många som frågar vad de ska träna för att få bort sin mage. Magövningar i all ära säger jag då - men för att få bort en mage så är det inte träning som är största nyckeln - det är kosten. Felaktig kost sätter sig på magen punkt slut. Och bästa träningen i kombination med bättre kost är cardio, alltså konditions/pulsträning. En annan bov är stressen. Det kan inte sägas för mycket men stresshormonet kortisol sätter sin järnring (muffinsdeg) runt magen och förenklat sagt så är bristen på sömn en av de största stressbovarna för kroppen som gör att vi ökar eller åtminstone inte går ned i vikt.
Vi kan prata IBS, födoämneskänslighet - intolerans osv men i kombination med dålig kost överlag och för mycket stress så har vi nog alla dessa symtom. Se över ditt liv först innan du söker sjukdomstillstånd.
Att träna mage och core är viktigt ur andra aspekter. Det är coren som håller upp dig och är grunden för att lyckas i all din träning och även vardag. Och för att gå tillbaka till situps så tränar det ju bara nedre magregion. Magmusklernas funktion är ju att hindra rörelse inte att skapa den och tänk själv vad du måste träna då. Det gäller att stärka smart, plankan är en sådan övning. Situps är väldigt begränsad och nu har du också lärt dig att den inte är nyttig! (närå du får tro på det du tror på)
Och i övrigt så är t ex marklyft, militärpress, knäböj och många andra övningar med s k fria vikter helt utmärkta för bålstabilitet. Fast det krävs iof att du har en viss stabilitet innan du börjar med det.
Är du svag i coren blir du heller aldrig en bra löpare om du nu vill det. Så börja med coren, börja i dag.
Det finns så många andra bättre magövningar, plankan är min favorit liksom russian twist och hel del andra. I går ramlade jag över ny information som än mer stärkte min intuitiva känsla om just situps/crunches. Det är rent av skadligt för vår ryggrad.
Läs mer här
Det är så många som frågar vad de ska träna för att få bort sin mage. Magövningar i all ära säger jag då - men för att få bort en mage så är det inte träning som är största nyckeln - det är kosten. Felaktig kost sätter sig på magen punkt slut. Och bästa träningen i kombination med bättre kost är cardio, alltså konditions/pulsträning. En annan bov är stressen. Det kan inte sägas för mycket men stresshormonet kortisol sätter sin järnring (muffinsdeg) runt magen och förenklat sagt så är bristen på sömn en av de största stressbovarna för kroppen som gör att vi ökar eller åtminstone inte går ned i vikt.
Vi kan prata IBS, födoämneskänslighet - intolerans osv men i kombination med dålig kost överlag och för mycket stress så har vi nog alla dessa symtom. Se över ditt liv först innan du söker sjukdomstillstånd.
Att träna mage och core är viktigt ur andra aspekter. Det är coren som håller upp dig och är grunden för att lyckas i all din träning och även vardag. Och för att gå tillbaka till situps så tränar det ju bara nedre magregion. Magmusklernas funktion är ju att hindra rörelse inte att skapa den och tänk själv vad du måste träna då. Det gäller att stärka smart, plankan är en sådan övning. Situps är väldigt begränsad och nu har du också lärt dig att den inte är nyttig! (närå du får tro på det du tror på)
Och i övrigt så är t ex marklyft, militärpress, knäböj och många andra övningar med s k fria vikter helt utmärkta för bålstabilitet. Fast det krävs iof att du har en viss stabilitet innan du börjar med det.
Är du svag i coren blir du heller aldrig en bra löpare om du nu vill det. Så börja med coren, börja i dag.
Noterat om 5:3
Det är mycket fasta nu. "Alla" verkar hänga på den här 5:2 fastan som de tog upp i Vetenskapens värld. Jag ifrågasätter inte dem/er som vill testa och lever man ett liv där fasta fungerar bra att peta in så varför inte? Men viss källkritik tycker jag man bör tillämpa jämt och i detta fallet ska man vara medveten om att testpersonen i programmet också har skrivit en bok i samma ämne. Jag tycker i alla fall att det har betydelse. Det finns andra fasteformer till exempel 24 timmarsfasta och 16:8 som säkert fungerar i samma syfte och är "lika bra".
Det man också ska veta är att de studier som gjordes på andra primater, apor - inte visade att de levde längre efter kalorireducerad kost efter 5:3 metoden när de överlag också åt bra kost samtidigt. Däremot en tidigare studie där de fick äta en rätt socker - och majsoljerik diet samtidigt som 5:3 fasta så levde de längre..
alltså nu pratar jag om två kontrollgrupper där två grupper fick äta bra kost, de som också hade kalorirestriktion fick alltså inte någon större skillnad mot den andra. I de andra två grupperna där de åt rätt dålig kost överlag så såg man vinster i att ha en kalorirestriktion i den ena gruppen vad gäller livslängd.
Om ni vill söka upp den studien som tidskriften Nature har publicerat så har ni dessa hjälptrådar: Nature. 2012 Sep 13;489(7415):318-21.
Impact of caloric restriction on health and survival in rhesus monkeys from the NIA study.
Mattison JA, Roth GS, Beasley TM, Tilmont EM, Handy AM, Herbert RL, Longo DL, Allison DB, Young JE, Bryant M, Barnard D, Ward WF, Qi W, Ingram DK, de Cabo R.
Jag kan tycka att om man har problem med att hålla sig till rätt kalorimängd så kan de här fastemetoderna vara ett sätt att få bukt både med överskridelse och möjligen också matfixering. Studier har visat att folk generellt inte kompenserar för "förlorad" mat.
Och vilja att förändra sin livsstil säger jag aldrig nej till men jag tycker däremot inte att man någonsin ska svälja dieter och "vetenskap" bara sådär rakt av.
Ni vet själva att efter några år kommer alltid nya rön så det gäller att vara smart och främst hitta något som du mår bra av att göra, inte plågas av.
Du lever nog det liv du lever ändå, varken mer el mindre.
Ja förlåt om jag låter krass men det finns vissa som röker som bortsbindare, är feta som hus och ändå lever skjortan längre än din kusin som är kusin vitamin - ni hajar.
Det man också ska veta är att de studier som gjordes på andra primater, apor - inte visade att de levde längre efter kalorireducerad kost efter 5:3 metoden när de överlag också åt bra kost samtidigt. Däremot en tidigare studie där de fick äta en rätt socker - och majsoljerik diet samtidigt som 5:3 fasta så levde de längre..
alltså nu pratar jag om två kontrollgrupper där två grupper fick äta bra kost, de som också hade kalorirestriktion fick alltså inte någon större skillnad mot den andra. I de andra två grupperna där de åt rätt dålig kost överlag så såg man vinster i att ha en kalorirestriktion i den ena gruppen vad gäller livslängd.
Om ni vill söka upp den studien som tidskriften Nature har publicerat så har ni dessa hjälptrådar: Nature. 2012 Sep 13;489(7415):318-21.
Impact of caloric restriction on health and survival in rhesus monkeys from the NIA study.
Mattison JA, Roth GS, Beasley TM, Tilmont EM, Handy AM, Herbert RL, Longo DL, Allison DB, Young JE, Bryant M, Barnard D, Ward WF, Qi W, Ingram DK, de Cabo R.
Jag kan tycka att om man har problem med att hålla sig till rätt kalorimängd så kan de här fastemetoderna vara ett sätt att få bukt både med överskridelse och möjligen också matfixering. Studier har visat att folk generellt inte kompenserar för "förlorad" mat.
Och vilja att förändra sin livsstil säger jag aldrig nej till men jag tycker däremot inte att man någonsin ska svälja dieter och "vetenskap" bara sådär rakt av.
Ni vet själva att efter några år kommer alltid nya rön så det gäller att vara smart och främst hitta något som du mår bra av att göra, inte plågas av.
Du lever nog det liv du lever ändå, varken mer el mindre.
Ja förlåt om jag låter krass men det finns vissa som röker som bortsbindare, är feta som hus och ändå lever skjortan längre än din kusin som är kusin vitamin - ni hajar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)