Konstiga människor

Jag vill inte bli förknippad med att bara skriva om min sorg och så vidare men när jag ser i dagens tidning en minnesannons över en son som dog 2003, endast 20 år gammal - då inser jag att den här resan kommer aldrig ta slut för min del. Det är ingen som säger, fast alla säger - att det är första året som är värst - med alla högtidsdagar, årstidsväxlingar m m. Jojo, på ett sätt men jag tror fortfarande att folk som säger så främst har förlorat en förälder. Jag tänker mycket på Thomas barn som växer upp utan pappa, och även minnen. I alla fall den stackars lille två-åringen som inte kommer minnas sin pappa alls. Knappt fyraåringen i ett längre perspektiv  heller. Det är så grymt! Jag tänker också på mina föräldrar som resten av sina liv ska få leva med att ha mist sitt barn.
Som sagt det är en förlust för oss alla och ni vet ju hur jag känner vid det här laget - men främst för hans barn och det är ju något som jag kommer sörja mer än något annat.

Och på tal om tidningen och något helt annat. Jag har säkert i drygt ett par år fått DN av min granne men en dag efter så att säga. Det har varit perfekt eftersom jag kanske inte alltid läser tidningen, speciellt inte när jag jobbade som mest. Till helgen har jag dock uppskattat att ha fredagskrysset framförallt. Men ganska ofta har jag inte ens fått fredagstidningen och där finns som sagt både fredagskrysset och melodikrysset. Nåväl, det går ju att lösa via nätet och krysset, jag har alltid annat att göra.
Men så var det uppehåll i våras men jag tänkte att jag bryr mig inte om det. Då säger han sedan att han hade sett att mitt ex var och hälsade på och då ville han inte ge mig tidningen..men "nu kunde han ju börja igen." What?

Så för några veckor sedan så tog han mig åt sidan utanför och säger väldigt allvarligt att "nu kanske jag både blir arg och ledsen på honom." Han påstod att min dotter, 9 år, inte hälsade på honom. Sedan kom värsta utläggningen om att "Jag gillar ju er men när hon inte hälsar tänker jag vad har jag gjort och jag tycker att man måste hälsa vi bor ju grannar och det kan bli förödande för henne för hälsa måste man ju göra och det är en uppfostringssak". Det här upprepade han några gånger om men med andra ord.
Jag blev rätt paff. I sak håller jag med honom om att barn ska uppfostras till att hälsa osv men att göra det till så stor sak däremot..och min dotter är 9 år. Och dessutom utgå ifrån att det verkligen var så. Ni ska veta att han själv hör inte om man ringer på hans dörr (han är 75 år), så man måste ringa honom först. När han själv ringer på hos oss så ringer han på som en mistlur och slår sedan i vårt brevinkast (!!?) som en rabiat. Jag har sagt åt honom och då har han försvarat sig med att "vi kanske inte hör". Då undrar ni varför vi har med honom att göra. Jag har hjälpt honom ibland med vissa utskick, med tekniska grejer, jag har hjälpt honom med viss matberedning osv. Tyvärr är han så på sådana gånger så man får knappt vara ifred och han tror att man ska och kan göra grejer pronto.

Jag förstår att han är ensam och han har pensionärsvarning vad gäller konstiga rutiner och hur han reagerar, resonerar osv. Efter att jag skrev ett sms om att jag tagit upp det med min dotter (hon tog väldigt illa upp eftersom hon visst hälsar på honom) och att jag tror på henne så har han slutat ge mig tidningen igen. Och nu har det säkert gått ett par veckor drygt sedan han slutade. Eller slutade, en tidning här och där har jag fått. Jag tror att han vill att jag ska ta kontakt med honom, fråga om tidningen - whatever. Jag gillar inte det där. Jag ser tecken hos honom att han gärna skulle se att jag hade något slags behov av honom, beroendeställning?

Visst låter det sjukt? Och att det verkar ta mycket energi från min sida också? Det gör det egentligen inte det är mer att jag iakttar och noterar detta men visst det stör mig att en människa på 75 år inte kommit längre i sitt liv. Han är ju den person också som inte förstår min sorg, det har han ju sagt. En människa som gått genom sitt liv utan större känslor och tror det handlar om andra saker.

Jaja, det jag egentligen vill säga är att nu har jag min egen tidning!
Visserligen bara en månad men det räcker så bra, det är nu utan barn som jag har tid och lust att läsa. Och vilken skillnad ändå att läsa tidningen samma dag som den kommer ut :).

Skulle träna i går men dels kom jag tre minuter för sent så de hade redan hunnit sticka iväg, undras om det är nåt i mitt undermedvetna..vill men inte vill och då ..ni fattar. Men faktiskt så fick jag världens magkramp efter att ha sprungit runt i skogen lite by my self. Precis som på marathon. Gjorde ett break på jobbet på vägen hem och jag kunde knappt gå därifrån för att magen krampade så.

I dag perfekt jobbarväder!