I en annan del av Köping.

Blev medbjuden ut i landet, på landet i helgen av min granne/vän och hennes snubbe. Var väl inte bästa sällskapet att campa med tyckte jag initialt men en chans till att umgås med mina barn, byta miljö och plocka svamp till mamma avgjorde det. Dessutom så kämpar jag med så mycket negativa känslor inom mig men en sak jag kämpar mest med, är att inte säga nej när någon bryr sig om mig/oss.
Det var ett fantastiskt generöst erbjudande där vi inte ens fick betala för all mat som gick åt. Behövde inte ta med oss några sängkläder, handdukar eller morgonrockar. Jag fick ta all svamp som vi gemensamt plockade. Jag hade gärna packat med mig allt man behöver för en helg, betala för mat och dela med mig av svamp, det är inte det jag säger dock. Men det är någon/några som gör detta för mig/för oss. Jag är tacksam. Så in i helvete.

Fina Meline kämpade flera timmar att rensa med mig. - Det är mormor värd tyckte hon precis som jag.

När jag och B sitter nakna med ångade kroppar på verandan utanför den kombinerade vedeldade/stenbastun, under den stjärnströdda himlen och dricker öl, när barnen och jag bastar och kör fästingkontroll ända in i stjärthålet eller när vi alla spelar fia med knuff, vändtia och kubb. Blir exalterade över de där svampiga sakerna. Ja det är saker man minns. Men också hur snabbt minnen och tankar ramlar över en och jag blir nedstämd och gråter.
Det är inte lätt.
Och jag får en enorm längtan efter mamma och pappa. Syrran. Och..ja brorsan framför allt.

Att det så märkbart har blivit höst trots fina dagar gör mig än mer låg. Årstidernas växling gör förlusten mer påtaglig.