Jag börjar bli redigt förtjockad och har senast i dag köpt godis för
73,91, kaffeglass och McDonalds. McDonalds är skit, glass är jag inte så
förtjust i sedan de 10 senaste åren och godis borde jag ha förätit mig
på. Sträckte till käken i helgen dessutom så jag upptäckte att jag inte
kan äta något med tuggmotstånd utan en viss smärta.
Ja jag lägger
mig platt. Det börjar gå åt helvete med mig. Jag köper inte för att jag
vill eller är sugen. Jag köper och äter för att jag är destruktiv. Jag
tröstäter. Jag tycker inte om det jag ser i spegeln, jag känner mig
äcklig och ful. Jag har ingen som helst motivation till att träna. Jo
jag vill men det går inte. Eller vill jag egentligen? Jag vill ju
ingenting förutom att livet ska vara som förut.
Varför rycker jag inte upp mig? Ja jag har ställt frågan och gett relevanta argument till det förut i bloggen så det behöver vi inte dra upp igen. Men jag har och funderar hela tiden.
För sju år sedan dog en granne/vän till mig från Hornstullsåren. Hon dog i cancer och hon hade ingen familj. Jag var så ledsen. Under begravningen bröt jag ihop fullständigt och i flera år ryckte jag till och tyckte att jag såg henne överallt. Jag var nedstämd under lång tid och tyckte det var så sorgligt att hon var så ensam och olycklig. Jag kunde inte se att hon kanske fick mer "ro" av att dö utan tyckte snarare att det var orättvist att hon inte fick en chans att leva och kunna bli lycklig med åren.
För kanske fyra, fem år sedan dog en äldre men oerhört parant dam här i området. Jag gillade henne och hon gillade mig. Hon pratade ofta om att hon ville bjuda på middag och att jag skulle hälsa på men det gjorde jag aldrig. Däremot plockade jag upp henne om jag såg henne i centrum, jag bjöd henne på grillad älg och vin i trädgården och hon kom ibland med lite godis till barnen. En dag föll hon ihop men kom sig till telefonen iaf och ringde 112. Hon kunde dock inte komma sig till dörren och ambulanspersonalen fick inte upp (säkerhets)dörren i tid. Hon dog. Jag mådde så dåligt under så lång tid. Jag tänkte på att hon kanske led sådana kval innan hon dog, hon kunde kanske ha räddats och jag tänkte på att varför - gick jag inte och hälsade på henne någon gång?
Kanske är det därför jag är så fullkomligt ledsen - nu är det dessutom mitt eget kött och blod. Någon jag faktiskt trängts med i en liten enrummare i 8 månader en gång i tiden, delat samma vanor och ovanor, klasskamrater, fröknar och neighborhood. Vi har bråkat som attan men också haft sån otrolig glädje i att ha varandra. Syskonkärlek. Han byggde hinder till mig så jag kunde leka häst i trädgården. När jag fick häst ville han rida "havremoppen" och när han fick en 125:a halvcross lärde han mig köra den i dikena i Tjärnberg. När jag drog till USA och jobbade så hängde han på året efter och dessutom en säsong till efter det.
När jag fick Simon så blev han minst lika glad och det blev genast en speciell kontakt dem emellan. När min före detta man började vara elak mot mig så mådde Thomas många gånger sämre än jag och det har han gjort ända sedan dess. Och så vidare.
Så många gånger jag har mått illa över att Thomas mått illa över mig. Och tvärtom skall sägas. Det är där kärnpunkten hela tiden legat. Vi har ömmat för varandra så mycket och velat varandra så väl att vi blivit arga på alla som vi trott eller misstänkt inte velat oss det bästa.
- Camilla, vill du köra min nya skoter en sväng? Jo kör ut en sväng, jag har tankat det är bara att köra.
- Camilla, vad tyckte du om bilen (varje gång vi träffades hade han nya bilar, skotrar u name it, köpa och sälja det var grejen), visst är den skön att köra, jag är faktiskt nöjd..
Aldrig mer Thomas som pockar och erbjuder mig att testa hans nya inköp/leksaker. Ingen Thomas som stolt får visa upp sina barns nya färdigheter eller lyfta upp mina barn i taket med sina stora händer. Ingen mer Thomas som jag enkom får baka till och pyssla om när han kommer och hälsar på (för att han har köpt en ny bil som ska köras upp).
Och varje gång hans barn bar mina barns kläder, lekte med deras tidigare leksaker eller använde något jag hade köpt - då kände jag kärleken oss emellan. Ja det gör jag iof fortfarande. Men med smärta.
Och när jag tittar mig omkring i deras hus och garage och ser alla skor -för alla tillfällen, kläder, det är skoterkläder, motorcykelkläder, träningskläder, jaktkläder, friluftskläder, alla hans LP skivor, CD skivor, gymmaskin, bastun, omonterade soffan osv - ja det gör mig såå ledsen. Thomas, en människa så full av liv och rörelse. Hur kan en sådan människa tillåtas försvinna?
För att inte tala om hans sambo och hans barn som får växa upp utan (att lära känna) sin pappa. Vilken tragedi den här skiten är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar