Jag funderar på hur den här dagen blev egentligen. Vissa dagar går så fort att jag inte hinner reflektera och det sörjer jag också. Jag vill reflektera och känna in mig själv.
Jag får många mejl och medd där ni undrar hur jag mår, att jag verkar stark, att ni vill träffa mig, vill jag träffa er, att ni läser min blogg och hur ni upplever det jag skriver - och ni som dessutom känner Thomas saknar honom också och vet ju också då vilken relation vi hade, att vi inom (ursprungliga) familjen verkligen umgås och har starka band. På gott och ont.
Jag gillar att ni skriver, men jag blir även ledsen. Att se sig själv utifrån, med era ögon - är också ledsamt även om jag bär den största sorgen själv. Men tack.
Och ni förstår att det är jobbigt att vara långt borta. Och om jag hade kunnat vrida tiden tillbaka hade jag fan flyttat till Luleå för att göra Thomas nöjd. Och jag gillade att göra Thomas glad. Liksom jag gillar att göra övriga familjen glada och alla runt omkring.
Någon PT tid blev det aldrig. Eller jag tränade i alla fall inte. Kom faktiskt försent och då blir inte ni förvånade men grejen var att jag kollrade bort mig då gatan var enkelriktad, mkt lång gata och sedan när man tror man hittat ja då finns inte adressen där den ska vara. Det är sant!
Jag sa dock att det är mitt problem att det skulle bli tajt men han tyckte att vi bara skulle prata lite.
Sedan sa han att han lika gärna kunde göra administrativa saker fram till nästa kund. Det kändes skönt och antingen hade jag tur eller så förstod han att jag kanske bara behövde snacka lite om motivation och så.
Kuratorn/Psykoterapeuten. Jag började gråta innan vi ens sa något. Till slut var jag tvungen att be henne fråga något för jag visste inte vad jag skulle säga. Jag var så tom och så full. Jag sa att min farhåga var att få någon som bara skulle sätta huvudet på sned och vilja lyssna. Då skrattade hon och sa att det är nog vad folk skulle säga att hon gör.
Nåväl, svårt att säga om eller vad det gav. Jag var så väldigt ledsen att vi inte kom särskilt långt, inte ens till vad som hänt egentligen. Alltså själva olyckan. Men jag är inte dummare än att jag förstår av hennes frågor att hon ringade in mig. Status och översyn av mitt liv mer än om min bror, ev relation till honom och övrig familj.
När man är i sorg är man inte så genomtänkt. Olika saker poppar upp när man minst anar det och till vem man minst anar det. Lite förvirrad, mycket trött, mod och energi går så himla mycket upp och ned att det är omöjligt att förutse.
Jag sa säkert saker som ringade in mig och min familj även om jag inte kan komma på något nu.
På affären träffade jag två bekanta. En som inte visste något och en som väl visste. Båda tar energi, inte personligen alltså utan båda läger.
Ni förstår att den här dagen har fullständigt dränerat mig. Jag tror dock inte att det är så negativt mer än att jag just är så trött.
Tänd ett ljus för dem ni älskar och håller av och skänk gärna min käre bror Thomas en tanke också. Så fullständigt onödigt att få avsluta sitt liv nu och på det sättet. Fortfarande tycker jag mest synd om honom fast logiken säger att det är ju vi drabbade som mår sämst och hans barn som aldrig får lära känna sin fantastiska pappa som älskade dem mer än många andra pappor ens bryr sig om sina.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar