Jag är helt oförmögen att göra det jag har föresatt mig att göra denna "lediga" dag. Jag gör helt annat. Eller ingenting. Blir alltså irriterad över det faktum och som att jag senare också inser att jag kommer komma försent till min fikadejt. Jag måste alltså ta hojen. Inget fel med det men det råsnöar ute och ingen plogbil i sikte. Och det blir liksom helt annan outfit. Jaja. Dejten har blivit till lite i panik över att jag är så ledsen kan man väl säga. Jag hittar folk och avledande manövrar på lite olika sätt och den här personen har förlorat sin pappa för ett par år sedan. Det är ju inget måste förstås men det känns tryggt att veta att jag inte träffar folk som försöker skämta bort eller negligera mitt faktum. Överhuvudtaget känns det "kul" att nån orkar och vill träffa mig. Det är ju ingen som har några garantier för att jag är stabil hela tiden.
Den saken gick ju bra, vid något tillfälle sa jag bara helt enkelt att det blev för känslosamt och då lämnade vi det, ibland vill jag berätta mer, ibland inte. Men hallå, vi avslutade ju aldrig den här fikan som sedan blev lunch också.
Jag brukar faktiskt överlåta uppbrott på andra om jag nu inte väldigt mycket har en tid att passa och det finns säkert saker att säga om det typ "det är viktigt att avsluta först", "om det inte ger något varför sitta kvar" osv osv. Men bortsett från att jag är överartig på gränsen till mesig och självförminskare så kanske är jag rädd för att det blir tid över till mig själv, om jag nu inte gör något vettigt av den ändå. Skit samma! Det var ett stundtals väldigt djupt och reflekterande samtal två människor emellan som inte känner varann dessmer. Sådant är häftigt. Och vet ni vad jag uppskattar män som bara sådär självklart går och köper en latte, trugar på att jag ska beställa något till för att sedan ödmjukt fråga (men ändå rätt bestämt) om han får bjuda mig på laxen när jag väl blev hungrig. Det är snyggt gjort liksom.
Ja sedan kom ju barnen hem rätt snabbt och både före under och efter middagen så kom det ut irritationer från min låda. Jag visste att jag borde hejda mig och att jag inte är arg på dem personligen. Jag är arg för att det här har hänt, jag är arg för att jag inte har en säng, jag är arg för att jag har PMS och jag är arg för att jag inte sticker ut och springer det där tisdagspasset som stör min bakre hjärna.
- Det är inge´kul när du är sådär arg mamma, du ska inte iväg och träna?
Bing.
- Tycker ni att jag ska sticka ut och springa en sväng och bli på bättre humör?
Nysnö och 3-5 minusgrader. Rätt härligt ändå. Ut i närmaste skogen och springa uppför klippor, trappor och slalombacken som gav mig en hård match (ishalka under snön vissa partier) - otroligt att folk hunnit trampa upp stigar nu under kvällen bara men jag valde offtrail så ofta jag kunde. Jag utmanar mig inte mycket i tempo eller puls men avvek för att handla lite och sprang sedan hem 2,5 km med varsin kasse a ca 2,5 kg i vardera handen. Folk glodde och någon kommenterade/skrattade men det får man bjuda på. Man springer visserligen som om man är kissnödig men jag tror på att förena nytta med nytta ibland.
 |
| Bilden speglar inte hur brant det var här. Men vilken härlig snö! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar