...

Jag tänkte faktiskt i förrgår att "nu ska jag inte skriva något mer när jag är låg". Man kan ju annars hamna i tankar så som att den dagen jag slutar skriva att jag är ledsen då tror väl ingen att man är ledsen och därför känner man tvånget att fortsätta mer eller mindre.

Det är inte riktigt så jag tänker - jag förvånas i och för sig över hur ledsen jag fortfarande är, en vild slitande känsla i kroppen som börjar slå vilt omkring sig så fort jag släpper fram den. Eller slå mig avdomnande i huvudet.
Jag kan gå runt i vardagen och tänka aktivt att "oj vad duktig jag är, jag kan ju tänka tankar om Thomas utan att gråta, jag kan planera maten utan att tänka på Thomas". Eller det gör jag nog inte förresten - Thomas är närvarande hela tiden - men det finns dock stunder då jag både kan skratta och tänka på annat sen kommer faktum flygande.

Nej, jag har inte dåligt samvete om jag skrattar.
Men jag kan bli ledsen av att inse att jag inte någonsin får skratta mer med honom. Att han inte får skratta något mer.

Och så hips vips så kommer gråten. Jag sitter och pratar med en kollega under lunchen. Vi pratar om, ja nåt, vet inte. Men i alla fall något som inbegrep att jag kom på att jag aldrig kan diskutera det med Thomas mer. Och de där insiktsnävarna rakt i fejset gör så ont.

Sorgen är både den där slitande vilda lianen, brännande manettrådarna och järnröret rätt i magen. Den melankoliska mössan och tunga kedjan runt halsen. Brännsåret på bröstet och snaran runt halsen.

Visst skittrist för er att läsa samma sak om igen - men kanske att jag ger er något. Något ni inte kan förstå men ändå ta till er. Hur ni möter näste person i sorg kanske? Att värna om era nära och kära. Tyvärr går det aldrig att förbereda sig för sådant här.

Tunga ögon, migrän, täppt i näsan. Jag har gråtit förtvivlat igen. Pratat länge med Thomas sambo. Maneterna bränner mig, lianen drar till hårt runt hjärtat, järnröret har gått rakt genom magen.