Reflektion

Jaha, vad ska jag berätta i dag då..:)

Tung morgon ok. Pratade med mamma, grät mer, ryckte upp mig och åkte till jobbet.
Jobbigt att ta sig till jobbet rent mentalt men när jag väl är där så är det helt ok. De flesta beter sig som förut mot mig d v s smågnabbas och det är helt ok (!) men så har vi den enda kvinnliga kollega som är kvar - hon är väldigt mån om mig, empatisk osv. Jag känner hennes blickar där hon söker efter hur jag mår. Det är också skönt. Därmed inte sagt att de andra inte har empati men hon frågar hela tiden hur jag mår, är uppmärksam etc. Det är skönt med båda läger!

De kompisar jag har kvar att träffa s a s skriver att de vill träffa mig krama mig bla bla - det är ju i all välmening men jag kastar mig inte om halsen på varenda människa som jag gjorde i början (och inte heller kompisar då) , det har passerat till något där sorgen krupit inåt och jag vill inte kramas, jag vill inte sitta ned och snacka om detta, specifikt alltså.
Däremot kommer det säkert poppa upp och man får fråga! Skulle nog reagera om någon jag träffar inte frågar något alls om Thomas eller om min process..
eller så är det så att de som varit med från början är de som jag känner mig trygg med, vet inte. Eller, jag är inte behov av tröst direkt längre kanske.

Det som är konstigt här i Stockholm är att ingen bara kommer förbi, nej man gör väl inte så här. Men inte ens mina grannar - som jag ändå tycker att jag "känner" har kommit förbi, de jag vet vet. Förutom då B, hon har varit fantastisk måste jag säga.

I Luleå hör jag ju hur folk åker förbi både mina föräldrar som Thomas sambo - men kanske iof inte till min syrra. Det ses väl som skillnad antar jag att ett "syskon" försvinner men om folk visste hur oförmögen och deppig jag har varit och är mellan varven så hoppas jag de hade tänkt annorlunda. Varför ska man lämnas "ifred" tills man mår bättre när det är den värsta tiden man behöver som mest hjälp? För att det är jobbigt att engagera sig, eller för någon bakvänd omtanke?

Konstigt hur det fungerar. Det är nog mest att folk inte "vet" hur man ska göra (fast det finns ju inget rätt eller fel, hellre göra nåt än ingenting alls). Alla tänker nog också "den har nog andra som .." åsså nöjer man sig med ett sms i stället för att bestämma sig för att vara en av "alla" som bryr sig och ser till att finnas där. Tänk om du är den enda?

Men man gör som man känner bäst själv förstås och det är ok också (!) men om man undrar så är det så jag tänker iaf.

jaha var var vi? Ingen speciell dag, mosade just en tvestjärt som följt med oss från skogen i söndags och bott under svampen. Borde väl äta nåt. Jag alltså, tvestjärten är borta.