Psykopat

Ytterligare ett skäl till att ta cykeln i stället för buss. Jag slipper idioter som gör anspråk på min energi.
Som tur var fick jag sitta ensam så länge jag var i bussen, transporten därifrån var det sämre med.

Hon visste vad som hänt, jag berättade ju för var och varannan de första veckorna, i tid och otid. Nu förhörde hon sig lite mer. Och om hur jag mår.

Jag borde vetat bättre än att inleda samtal med henne.

* * *
(komprimerat återgivet samtal)

- Jag har inte cancer, jag lever och så gör du! Släpp det, din bror är i himlen han kommer inte tillbaka.
- Så kan bara nån som inte varit med om det säga (nu har jag stannat och tror inte att det jag hör är sant)
- bla bla (hon jiddrar något som jag inte kommer ihåg fast det är nyss)
- ? ?  Min bror är död och du tror att det bara går att släppa,  så där? ( jag knäpper med fingrarna och tittar henne stint i ögonen)
- Ja, gör det! Det är fel energi - fel energi
Där avviker jag, tittar inte på henne, svarar inte --
- Bra Camilla. Du behöver reagera, du behöver få ut det
ropar hon efter mig. Störda kvinna.

Ja jag borde haft en ljudfil till detta så ni hör hur hon säger och allt hon sa.

Och nu, precis nu när jag skriver detta ringer hon.

- Camilla, du ska få en behandling av mig (massage). När du vill. För du behöver det. Du ska bli i balans med din kropp. Det ordnar sig, Camilla - det kommer bli bra. Det kommer bli bra. Och jag tänker mycket på dig ska du veta. Jag stöttar dig. Allt kommer bli bra. Det ordnar sig. Och jag finns här, du kan ringa när som helst - du kan ringa mitt i natten om du vill. Jag ville bara säga det. Ring när som helst så ska du få en behandling. Ok? Ok?

Ja hon pratade i ett. Forcerat. Utan punkter.
Jag orkade inte bråka, orkade inte säga nej. Hon bad inte om ursäkt.

Eller, ni kanske håller med henne?