Framtidskören

I dag har jag varit på den bästa men också sorgligaste konserten någonsin. Min son och hans skola har fått delta i något slags körprojekt som heter Framtidskören. Tre skolor från olika delar av Stockholm har tränat i Skeppsholmens kyrka under några heldagar i höst. Temat var vänskap. Har aldrig lyckats besöka Skeppsholmens kyrka förut som enligt uppgift inte används som kyrka längre för den delen. Simon upplyste att det var 280 blommor i taket, något han räknat ut när han hade tid över tydligen. Den var fin iaf, både kyrkan i helhet och blommorna i taket/kupolen :).

Det var fantastiskt, barns ljusa och väna stämmor är verkligen något speciellt att lyssna på. Det var sånger från olika delar av världen, till och med en kärleksjojk (vet inte om det var inbillning men plötsligt kom verkligen mina rötter starkt till mig och den känslan var speciell). Det sjöngs på spanska, portugisiska, engelska, svenska och samiska då. Det var så fint!!
Men när det var en sång som handlade om ballonger så ..kunde jag inte hålla mig ifrån att gråta - men jag lyssnade faktiskt inte så mycket på texten, det var melodin som var vemodig. Både jag och Meline grät när de sjöng "avskedssången": Vem kan segla förutan vind? Vad gulliga de var de runtomkring, gav oss servetter och höll handen (något jag eg inte gillar men man måste kanske bjuda till)? :)

Vi slussades med abonnerade bussar genom ett aftonmörkt men upplyst Stockholm och jag vet inte om chauffören medvetet körde i kringelikrokar men han tog definitivt inte snabbaste vägen hem. Barnen ville förstås sitta på övervåningen i den dubbeldäckade bussen och för en stund tänkte jag att vi mer var på väg på en galen gruppresa till Afrika och snart skulle bli serverade med champagne och goda renklämmor. Typ. Det var hursomhelst en njutning att bara få..sitta i en varm stor buss med härlig stämning och glida runt i storstan.

Tänkte verkligen träna i dag. Men glömmer man kort och körkort hemma så sitter man rätt bra fast, vad man än vill göra. Som att jag hade planerat att äta innan träningen.
Att gå på ett samtal innan är heller kanske inte bästa uppladdningen men till min förvåning var det jag som snackade på i en timme ( jag har ju tidigare sagt att jag inte har något att säga hos "såna där."). Osammanhängande säkert och en massa känslor, gråt och åsikter. Kanske ville jag uppdatera henne, kan ju inte vara lätt att hålla reda på alla öden. Men det hon stack emellan med var mest att bekräfta mina egna tankar. Det måste ju betyda att jag är rätt klok ändå.