Det är nog verkligen svårt för andra att förstå vad man går igenom. Jag är bjuden på fest på lördag och det är den fjärde festen jag är bjuden på sedan det ofattbara hände. Jag har visst tänkt att det vore kul, att jag är glad och tacksam att folk törs och vill bjuda mig men steget därifrån har ändå varit oerhört stort. Den här riktiga lusten finns ju inte. Därför har jag till slut inte kommit iväg heller.
I måndags ringde inbjudaren till lördagens fest för att fråga om jag skulle komma. Jag sa "ok, men jag kanske inte stannar så länge". "Det är ok, stanna så länge du har lust, det är mat också så du vet." Ok, tack tack.
I går såg värdarna att jag blev ledsen. Sådär mitt i, från ingenstans, väldigt ledsen. Inget mer med det förutom att när vi skildes åt för kvällen så fick jag med mig orden "nu kommer du på lördag, så du får tänka på annat - annars kommer vi och hämtar dig."
Det värmde. Det är medmänsklighet. Och kanske lite förståelse för hur vi som sörjer/tappat lusten fungerar. Jag har iof varit inne på det förut, att jag måste utsätta mig för träning och sociala aktiviteter för att få tillbaka lusten och det är ju same same bara att det nu är någon annan som vill se till att det blir gjort.
Om inte jag hade snackat så mycket i går så hade jag ju annars tänkt att psykotanten skulle (ja jag säger så för jag är osäker på vilken titel hon eg har) berätta lite om hennes erfarenheter kring hur folk och omgivning beter sig när sorg ramlar in. Jag har sagt det förr, det är nästan så att mina äldsta vänner är de som reagerat "konstigast." Speciellt en som fortfarande inte beklagat eller ens hört av sig trots att jag faktiskt tagit initiativ. Det enda jag fick tillbaka var ett medd att hon inte står i främsta ledet utan i långa loppet och sen en tummen upp-symbol för att hon skulle ringa senare. Inget beklagande, ingen kram, fortfarande inte hört av sig. Helt klart märkligast av allt och alla. Vem har jag känt och trott vara nära i 25 år? Det är klart att de som jag känt länge kände också Thomas vilket är både sorg och glädje i det och någon har också sagt att vi har upplevts som "finaste varmaste och gladaste familjen" och att det är svårt att hantera när blixten slagit ned. Insikten att det kan drabba alla är kanske jobbigast?
Jag vill inte låta bitter och är inte ens ledsen utan betraktar bara detta med ett konstaterande. Jag förstår att det händer, det har jag varit inne på förut då detta märkts på många sätt redan initialt. Och vill jag göra det enkelt för mig så citerar jag bara vad många säger " i nöden prövas vännen." Jag vill också slå ett slag för alla fantastiska människor som visat face!
Syrran berättade om en vän som skickade blommor till henne och skrev massa omtänksamma saker men sedan när de träffades över en helg nämnde hon ingenting och gav inte heller syrran utrymme till att ens prata om det själv.
Vi pratar om det och visst tar det lite energi från oss men inte värre än att vi uppskattar alla andra som poppar fram. För mig personligen så har medmänsklighet och vänskap fått helt ny innebörd.
Vi lever i en stressad vardag, alla vi - varken mer eller mindre, hur mycket du än vill tänka att just du har det värre eller mer än någon annan. Det är olika saker som stressar oss! Vi måste bry oss om varandra, både dem du håller kär men också grannen till höger. Jag tänker inte ens föreslå hur du ska tänka på din "granne" men vad jag menar är att den här självupptagenheten eller att man minimerar kretsen till vad och vilka man bryr sig om är destruktiv och bidrar inte till att du blir en bättre människa varken kort- eller långsiktigt.
Jag lär återkomma i ämnet "Människor är verkligen olika" :). Just nu riktar jag i alla fall ett stort tack till er som finns vid min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar