Jag har sagt det förr, efter det som hände i höstas och min totala passivitet, nollmotivation och depression som jag drabbades av - började jag kasta ut en massa trådar (eller egentligen ser jag en bild framför mig där jag står och kastar ut en massa blanka cd-skivor likt frisbees, åt alla håll?)
Man skulle egentligen kunna säga också att jag står och fiskar och väntar på napp men den bilden kommer liksom inte upp.
Vad jag menar är att mina försök till självhjälp går ut till att boka upp mig på saker, söka mig till sammanhang som inte påminner om min bror fast det gör ju det ändå - allt för att kanske få mig lite tröst, nya inputs och hjälpa mig själv till nya inriktningar. Viktigt har dock varit att försöka svara upp mot alla fina vänner som inte vill annat än att jag ska komma "tillbaka." Allt från dessa "saker" till att sköta hem, barn, klara bostadskostnader och övrig ekonomi samt allt annat som man måste fixa (samhället har no pardon - hur vidrig och tragisk din situation än är) - tar dock en massa energi. Att ta på sig kläder, gå och duscha, att ta tag i räkningar, ringa ett samtal el annan "måste" är inte självklart i såna här situationer. Ni som varit eller är utbrända har nog till viss del samma symtom har jag förstått.
Därför förvånar det mig hur duktig jag blivit på att peppa andra sista tiden, kommer på mig själv att messa runt och fråga hur folk mår, om det går bra med livet, kost, träning osv och jag får många fina mess själv men i dag fick jag svaret "bry dig om dig själv lite, det behöver du." Jag avstannade lite. Och tänkte att många fungerar som så att när jag hör av mig till andra så är det många som passar på att fråga hur jag mår, säger att de tänkt på mig massor osv.
Jag förstår att det tar emot, ni har fullt upp med ert eget liv och skönast är att bry sig utan att det kräver så mycket vare sig i tid eller insats. Men den där tanken värmer ska ni veta och speciellt om jag får veta det när ni tänker nån gång :). Jag pratar helst om annat numer ska ni veta!
Ändå är det liite skrämmande att jag nu faktiskt tenderar att vända mig utåt mest och inte låtsas om mina egna behov. Att förtränga är min största rädsla trots allt.
Detta i tanken då jag hittade ett Grouponköp jag hade gjort i höstas och i dag var sista dagen för att aktivera den. En, haha skratta inte - jag har gjort mkt konstigt men en del faller väl ut - wellnessanalys och bodyscanning. Jag förstååår att jag köpte den dealen, dels för att den passade min obefintliga plånbok (sorg kostar på många sätt) men också det som ett försök att komma igen, fokusera på något annat. Det är nog lätt att bli fanatisk på många sätt när man mår dåligt. Jag slutade träna, åt sådant som vanligtvis inte berör mig och åt trots att jag varken var sugen eller hungrig. Destruktivt i sin bokstavlighet.
Men nu tränar jag ju iaf och har fått ordning på maten - men har dåligt självförtroende och vågar inte riktigt höja min intensitet eller gå ut i samma verklighet som innan.
Och då, hittar jag ju det som skulle vara perfekt ur alla perspektiv, en bootcamp i 6 veckor! Tänk att få träffa folk som inte dömer mig efter hur tränad jag var förut utan jag börjar på noll så att säga, utifrån där jag är nu. Jag tycker inte det är dyrt, tvärtom men jag har inte den marginalen nu så jag ska försöka vinna en plats dit i stället.
Och vinner jag, så ska ni få följa min väg tillbaka, det också bokstavligt - här på bloggen :).
Och efter den så inbillar jag mig att jag är redo att träffa alla mina tidigare träningsvänner, övriga jag känner och kanske helt nya är det som händer.
Ja jag vet inte hänga upp mig på sånt här, inte förlita mig på omvärlden bla bla men jag skjuter vilt omkring mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar