Jag är rädd för att lyckas. Det konstaterade ju min förre PT också. Som sedan lämnade mig i sticket när jag behövde honom som mest, efter min förlust. Det tänker jag på ibland. Visst betedde jag mig oerhört irrationellt men kanske förståeligt om ni visste att jag hade skickat ett mejl till honom innan jag drog till Åre och skrivit något om att "ifall jag inte hör av mig så har något fruktansvärt hänt." Hur fan kunde jag skriva så? Tänk om saker händer för att man uttalar dem, då är det ju mitt fel att Thomas dog - fast jag trodde stenhårt att det var mig något skulle hända iof.
Det är hemskt när jag hamnar i de där spiralerna..
Jag blir också iskall när folk jag trott gott om inte håller måttet. Vissa har bara tagit ett halvår medan andra tog det 20 år och en familjetragik för att inse.
Den här söndagsgruppen som jag tränar skänker mig glädje iaf. Och när de sedan mejlar och frågar om de får ta med sig någon fler till nästa gång, jag får ett mess från en annan som hört ryktet och vill veta mer, det står någon extra person som någon dragit med - ja då känns det förstås som en liten seger, att jag lyckas med nåt ändå. Och hur bra är det inte för bostadsområdet att en massa grannar tränar tillsammans? :)
Fast nästa vecka kommer det en från en annan stadsdel, inte gör det mig nåt!
I dag bjöd jag också på bulla, fast först efteråt förstås :)
I dag var det rätt rått ute och trots att jag bytte om direkt när jag kom in så lämnade inte frusenheten mig. I samvetet gnagde att jag skrivit upp mig på Ruffie i dag. Varför tar det så emot att gå på alla dessa aktiviteter jag höll på med förut? Jag tog mig dit. Jag tog mig dit. Var är medaljen och tulpanerna? Det var en himla insats inte minst av pannbetet att ta mig dit.
Gängar mig med en kille som står lite ihopkurad. Svårt att avgöra vilken form han var i. Ena stunden hade han snabba vändningar för att ibland bara ställa sig och pusta. "Jag körde ett tungt benpass i går", "jag har inte ätit kolhydrater på 2,5 mån" och "jag har opererat magbråck" var några av sakerna jag fick höra. Men sedan skrattade han åt sig själv och bekräftade att han bara hade en massa ursäkter och att det var bara att "inse att han blivit krossad" av mig. Jojo. Blev jag stark nu för det var ju ändå en kille jag körde mot? Är jag stark igen eller var han ovanligt svag i dag? Jag tyckte också jag kände mig svag fast jag hade ju laddat med mina bullar iof och det är inte fy skam. Dagsformen är ju olika. Jag vet också hur svag jag blir i kroppen utan kolhydrater. Nu var jag ju full av dem och jag noterade även att jag körde fysmomenten bland de bästa. Är jag i bra form eller är de andra i dålig ?
Men löpningen fungerar ju inte..jag har ingen drivkraft där längre. Eller inbillar jag mig, har jag bara avstannat i bekvämlighetszonen eller är jag rädd att satsa, rädd att lyckas? Jag vet inte. Jag vet ingenting.
Jag vet inte vilken självbild jag har i jämförelse hur väl den överensstämmer med det jag tycker mig se, känna själv. Och i stället för att gå ut och testa så slår jag armarna omkring mig själv. Det känns tryggast, och ändå så osäkert och otillfredsställt. Men också starkt på något sätt ärligt talat.
Vi har gått in på sexmånadersdagen i dag. Det är tungt att tänka. Tungt att sakna. Tungt att gå tillbaka. Tungt att minnas och veta att man inte kommer få fler än de man har. Tungt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar