Plankan.

Det nästan kliade i fingrarna att gå in på morgonen och skriva något klatschigt om att jag är på jobbet osv för att på nåt sätt manifistera och försäkra er att jag tar mig ur mina deppar. Men jag ska inte försöka vara klatschig. Sorgen och det depressiva är en del av mig och kommer över mig från och till. Just nu är det mer till än från. Klyschor, som jag för övrigt hörde senast i dag växlas i all välmening på jobbet, som "man ska fokusera på vad man har och inte det man inte har." Nu var det inte till mig det sades så jag har överseende.
Min sorg är som en böld mina vänner. Den kliar, ändrar sig i storlek men sitter där den sitter, än så länge.
Ja jag är väldigt ledsen.

Skulle aldrig ha sagt något om det där med PMS till sonen (han är en typisk man redan nu). Så fort jag höjde rösten i em så sa han snabbt "har du det där sms nu". Varpå vi skrattade lite hysteriskt för han kände själv att han hade sagt fel men kom säkert inte riktigt ihåg vad det eg hette.

Tröttsamt. Efter passet i fredags frågade en kund mig om vad jag tyckte var lämpliga övningar för en kvinna/henne som fött barn och efter det aldrig tränat upp sina magmuskler och därför inte har några typ. Jag svarade henne en övning som jag själv fick lära mig när jag hade obefintliga magmuskler. Lätt att förstå och känna vilka muskler som används när man gör rätt men svår förstås när man inte har några muskler. Ödmjuk och uppfostrad som jag är vänder jag mig till passets instruktör som jag såg lyssnade med stora tefat "eller har du något att invända". Direkt säger hon på bruten svenska "jag skulle inte rekommendera den övningen för den är rätt svår...bla bla..jag föreslår plankan."
Ok..
Jag förstod direkt att hon kände sig förolämpad eller provocerad över det faktum att den här kvinnan hade frågat mig i stället för henne likväl som jag hade sett henne bli störd över det faktum att jag var snabbare i närkamper med henne på uppvärmningen samt gjorde x antal fler djupare benböj än vad hon kunde. Det hon sa var inte relevant, dessutom tog hon sig inte tid att fråga lite följdfrågor till kvinnan. Hon visste t ex inte att jag och den kvinnan hade snackat förut om förutsättningar, bakgrund osv.
Det är helt förkastligt att komma med "generella" råd och tro att allt är tillämpligt alla.

Jag sa lite försiktigt att jag hade läst nya vetenskapliga rön angående plankan och dess nytta i liknande skede. Jag hänvisade till både namn och länk för att läsa mer.

Döm om min förvåning när det dyker upp ett blogginlägg i ett kvinnligt träningsnätverk, skriven av denna instruktör. Eller förvånad..det styrkte snarare min uppfattning om att hon blivit provocerad.  Hon skriver absolut inget om mig eller så mer bara att hon fått denna länk och vad hon då tyckte om det som min referens skrivit och sammanfattat. Men hon raljerar något.
Ah, det såg inte bra ut. Man ser den där lilla terriern som bara måste få bita ifrån och tror att den är större än schäfern - hur många som än skulle sätta fram en spegel framför dem tillsammans. Ni fattar va. - Hallå ödmjukhet!

Min referens har inte heller missat blogginlägget och skriver en replik på detta. Helt rätt, då instruktören tolkat alldeles för fritt om vissa saker. Varpå jag naturligtvis skriver till min referens och berättar bakgrunden till detta utspel. Men jag vill påpeka att min referens är oerhört proffsig och uttrycker sig ärligt nyfiken om varför denna instruktör inte frågat henne själv om det nu är så att hon missuppfattat något om forskningen kring magmusklers anatomi och plankan i paritet ;). Ja jag bara ordskojar där.

Man ska välkomna nya rön så man får chansen att belysa sina gamla kunskaper, åsikter, få ta del av hur andra bemöter och tolkar dessa osv. Det är då man utvecklas. Att stå och stampa lite ilsket (ängsligt) med foten för att någon ifrågasätter är ganska så väldigt genomskinligt.  Det roliga i det hela är att hon ändå skriver att det bästa hon tycker man ska göra för att träna upp magmusklerna är misstänkt likt det jag gav i råd till denna kvinna. Häpp.