Tårarna bara rinner. Jag kan inte messa brorsan nåmer. Never. Inte ringa å fråga, berätta, lyssna. Aldrig kommer jag se honom torna upp sig framför mig med sin starka röst och stora händer. Retsamma leende. Slut med de snabba bamsekramarna. Jag kommer aldrig få höra de där vägrapporterna igen när han hade köpt nån ny bil. Inte heller se hans kantiga men ändå snygga handstil igen. Jag saknar de glädjande uppdateringarna om hans barns framfarter. Hans version om allt som händer i släkten och fjällvärlden. Jag kommer aldrig få hans omtänksamma samtal igen eller snobbiga hälsningar från samma rum om jag pratar med mamma.
Inget är som förr. Inget kommer bli sig likt. Jag vet att det är många som känner med och för mig men vad hjälper det. Sorgen är så stor och hård. Den isar i blodet, ger mig kväljningar och får mig tappa hoppet. Jag har ont i magen, själen och hjärtat. Jag är så halv att jag skriker efter resten. Vad hände Thomas? Varför du? Åh jag ja jag vad ska jag säga varför varför. Hade du tänkt jag skulle klara detta? Hur? Åh vad det smärtar. För oss alla. Jag vill ta alla som du ömmade för och de som ömmar och saknar dig -jag vill ta dem i handen och krama hårt. Vi kommer bli så många .Kommer du tillbaka då?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar