Psyktanten förstår, hur vet jag inte förutom att det är hennes jobb kanske. Det är nog väldigt få som kan förstå hur tiden stundom bara passerar och man får inget gjort, saker som borde ha gjorts för mer än ett halvår sedan blir inte gjort för det påminner om tiden innan, jag vill inte rota i papper i rädsla att hitta något jag inte vill hitta, saker som pockar på som har med det som hänt sätter jag händerna för öronen och kniper ihop hårt med ögonen.
"Bränt barn skyr elden" sa hon - så skönt med någon som inte fördömer, som inte suckar i det tysta, som inte tycker man borde klara av allt nu. Någon som verkligen förstår.
Jag pratar väldigt lite om mig, alltså mig mig. Fram tills förra gången har jag egentligen bara gråtit mig igenom samtalen. Förra gången och i går lyssnade jag till hennes konklusioner, antaganden och svarade på hennes frågor. Hon är inte klockren, hon är egentligen alldeles för lugn för mig men hon lyssnar, frågar, förstår.
Jag är rädd för att jag håller på att försöka ta Thomas plats nu, inte för att jag vill men för att den platsen är vakant, blödande, nödande. Ett sätt att trösta mamsen och papsen? Mamsen och papsen, som Thomas alltid sa. Så mkt Thomas.
Knack knack säger det ibland och korthuset faller igen. Kanske vill jag inte prata om det så mycket längre. Vad ska jag säga? Det är så tomt, tyst, ofattbart.
Thomas hade eko överallt.
Gah, jag är så värdelös. Eller ja, ja. Men bra på att jobba är jag även om det också tar energi nog att driva en huvudstad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar