Så var dagen D som i dags. Visst vänjer man sig aldrig? Hips vips så kommer den dag du sett fram emot, tvekat inför, tänkt att träna inför. Fast mest är det ju att du inte vet vad som väntar. Jag vaknade med ont i huvudet precis som kvällen innan. Men ett par dagar innan hade jag frossa, växelvis med varm - jag var tjock mellan huvudet så att säga.
Det var borta och det var heller inte riktigt det där spännbandet runt huvudet heller så, bara att köra. Men nu, några dagar efter racet så har jag "oroligheter" kring hjärtat - känns inte bra och jag ska till läkaren i dag. Tänk om jag, hemska tanke - skulle ha fått hjärtmuskelinflammation och det på grund av att "jag ska vara så tuff" att köra fast jag hade förkylningssymtom.
Men ok. Lördagen. Åt gröt, hade inte så värst aptit så det var pretty much det jag fick i mig. Mötte upp mina lagkamrater, det hade ösregnat i två timmar men nu var det bara duggregn som återstod. Kallt i luften och jag hade med mig ullunderställ, vintermössa och handskar till ombyte. Min förberedelse låg i att ha tittat på bilderna från Slottskogen men i övrigt hade man ju ingen aning om vad som väntade, hur det skulle kännas osv. Jag hade fortfarande kvar alla blåmärken från helgen innan då jag var på Bosön och försökte mig på Väggen där ett otal gånger. Men härligt att möta upp ett gäng istället för att vara ensam måste jag säga.
Då vårt lag inte direkt tränat så himla mkt tillsammans så visste vi nog inte heller vilken nivå vi var på, så vår inställning blev att vi startar tillsammans och så kanske det blir så att man kör ihop ifall det passar typ.
Jag som sällan värmer upp, tycker oftast det tar för mkt energi från kroppen - var riktigt noga i dag, våndan över att min hälsena skulle bli värre var stor och jag ville verkligen att den skulle vara uppvärmd.
Så var vi iväg och första hindret var att passera amerikanska fotbollsspelare. Jag kom undan tre stycken men den fjärde bonkade ned mig i marken. Man tappar fattningen för en stund det gör man och det är lite overkligt men upp igen och springa mot iscontainern. Där blev det kö och jag hamnade bakom en tjej som blev handlingsförlamad väl nere i containern. Vi var ju tvungna att doppa huvudet under en skiva så vi verkligen skulle vara helt under vatten/is och hon stod bara paralyserad framför skivan (med isvatten upp till nyckelbenen, kul). Nåväl man kom ju ur det där. Sen var det en ganska lång springsträcka tills vi kom fram till tre containrar att hoppa in och ut i, de var tätt stående ihop. Vi pratar inte om några små gröna containrar här utan höga gula jobbcontaintrar. Giganter.
Monkey bar. Fanns tre att välja på och naturligtvis kö på den i mitten med en skummatta under. Jag hade klättrat upp, intet ont anande till den avsats som var den högsta fallmetern på så att säga. Nä det var inte värt min hälsena, el stukad fot - för de hade varnat för monkey bar att den skulle vara väldigt hal så jag chansade inte på att klara hela - tog mitt straff 30 armhävningar.
Ja, sen var det massa springa som jag kom ihåg, många containrar att hoppa in och ut i och jag var tvungen att få hjälp upp för det gick ju inte att springa och få sats utan först klättrade man upp på en byggsäck och sen var det ändå för högt upp för att nå. Som tur är så är det en förutsättning för att delta, man hjälper varandra. Jag hjälpte också andra.
Mycket upp och ned, Hagaparken är duktigt kuperad på sina ställen och det hade de utnyttjat. Jag hade gjort ett suveränt val av skor som gjorde att jag inte hade några problem att greppa i leran, eller ja i värsta gyttjan spelar det nog ingen roll vilka skor du har men det var som sagt mkt blött och jag tuffade på bra.
Ett tag var jag ensam i täten (inte av totala täten men det blev ju grupperingar) och blev orolig om jag sprang rätt. Jag var tvungen att hålla modest tempo så att jag inte förlorade Peter ur sikte som sprang någon 100 m bakom mig. Sprang också fel men tack och lov vaknade en funktionär till och ropade tillbaka mig. Om jag inte väntat in Peter (fast där kom han ju ikapp) hade jag inte haft hjälp vid de kommande planken, simple as that.
Sen kom alla vattenhinder. Krypa i rör, ned i vattnet - vada, upp på land, springa genom och längs lerigt djupt dike, under en viadukt, krypa nedåt i backe under militärnät, hamna i vattnet simma över och krypa uppför under nät igen och senare också simma 40-50 m? jäsiken vad det kylde till i muttan faktiskt - något annat la jag inte märke till - tur att jag inte hade sprungit på som en idiot iof eftersom kroppen antagligen får en liten chock av att hamna i det kalla vattnet. Så det kändes inte som nåt problem, bara att gört liksom.
Det var också ett vattenhinder precis innan målgång och där hade de placerat ut dunkar som man var tvungen att doppa huvudet under. Till sist elhindret och här var ju min akilleshäl. De hade ju sagt att om man hade hjärtbesvär så skulle man absolut inte ta det hindret. Jag vet inte om jag har hjärtbesvär som detta inkluderas under så jag borde väl eg ha tagit 30 armhävningar där men jag såg min chans att krypa under trådarna (sen vill man bara i mål tyvärr så man tänker inte så mkt). Jävlar vad de sprutade vatten på mig, tyckte väl jag var fegast i världen. Fick dock en stöt i huvudet, kändes som om någon sköt mig (10 000 volt tack för det)! Sedan dess har jag lite ont på det stället vet inte om det är inbillning eller inte och att de konstiga hjärtkänningar jag känner nu beror på att jag sprang trots ev en liten infektion i kroppen eller på grund av elstöten?
Ja sen var man i mål. Och när jag kommer i mål och "är som vanligt", alltså inte känner mig helt slut, pulsen är hög osv då blir jag lite nollställd. Inte sur, absolut inte men liksom nollställd. Annars jättetrevligt (!) att prata med laget, fotas lite osv men nollställd. Vågade inte kolla resultaten på flera flera timmar efter annonsering. Kom på 17 plats av 575 tjejer - det är ju inte så dåligt eg trots allt. Och jag skulle ju ta det lugnt med tanke på allt. Allt. Jag är heller inte 25 längre även om jag glömmer bort det mellan varven.
Det var det. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar