Allt och ingenting

Så sitter jag här vid datorn igen vid midnatt. Verkar vara min grej just nu.
Det regnar slött mot rutan och det känns helt ok. Att det regnar alltså.

Vad har jag gjort om dagarna de senaste veckorna? Dagarna går lika fort som långsamt och jag får ångest över att det snart har gått en månad. Det är liksom mindre och mindre chans att Thomas kommer tillbaka, snart ska man väl inse det och insikten smärtar oerhört. Klart ! jag inte är dum men jag måste återigen upprepa att allt är så overkligt.

Sonen Simon skulle ha utflykt på Långholmen och tanken var att vi föräldrar skulle mötas upp i en picknick kl 17. Fråga mig inte vad jag gjorde mellan kl 12-14.50 för det vet jag inte men 14.50 tänkte jag att jag skulle tvätta och nästa gång var klockan 16.10 och jag insåg att jag satt kvar på samma ställe och ingenting hade hänt. Jag förstod däremot att jag måste börja rappa på om jag skulle hinna till Långholmen. Först hämta dottern men hon var inte kvar på skolan. Stön. Fick tag på henne käkandes äpple på vår bakgård - hallå nä hon ville inte följa med.
Åker till Långholmen, mina gamla kvarter och minns alla gånger som Thomas var hos mig under den tiden. Alltid för nya bilaffärer, gå på Clas Ohlson som inte fanns i Luleå då och vinylaffären runt hörnet. Ja åsså kikareaffären på Hornsgatan förstås.

Vill och orkar inte beblanda mig med folk utan ställer mig och tittar på när killarna leker någon mösslek. Härligt att se 2000-talets barn ute på en gräsmatta fulla med spring och leka något liknande som röda vita rosen och allt man nu själv höll på med. På "inga datorers tiden".
Efter en stund kommer Simons engelskafröken fram till mig. Hon som skrev ett så gulligt personligt brev när hon hörde vad som hänt.
Hon kom och kramade mig, förstod varför jag stod där, hon frågade och bekräftade och ryggade inte för min sorg för fem öre. Hon sa gulliga saker om Simon och hans reaktioner och fick mig att känna mig som en stolt mamma mitt i allt. Wow.
Sedan var det några mammor som också är mina vänner kan man säga som fick höra vad som hänt och folk reagerar verkligen olika. Det får man ta.

Någonstans känns allt så surrealistiskt. Man ser ansikten som förvrids i empati och förfäran, jag hör mig själv berätta - och vad är det jag berättar. Jo om en hemsk mardrömslik tragisk olycka och jag är en av de drabbade. Och folk blir förfärade över det sorgliga och känner med mig men är glada över att det inte är de själva (nej det är klart ingen säger så men så är det ju).
Ni kan inte ana hur det känns att simma i den här soppan. Blä och tvi.

Kommer hem, tänder ljus, slötittar på tv, vi gör lite läxa och sedan är det godnatt. Dottern vill inte sova i sitt rum för att hon upptäcker en lagom stor spindel i ena takhörnan och jag ids inte ta ned den i kväll. Hon landar i min säng, jag tar en morot och frågar om det stör, "nej säger hon det är skönt att lyssna på"  - tiden går och nu ska jag stänga ned. Men först ska jag hämta sonen för jag vill att vi alla sover tillsammans inatt.