Min syster och föräldrar säger att kvällarna är värst. Uppe i Luleå kände jag inte så för då var jag i regel så himla trött på kvällen, nej nu ljuger jag jag grinade ju varje kväll, vände fotografierna ifrån mig, tittade in i ljusets sken, ut på mörkret och ältade samma frågeställningar om och om igen.
Men jag har ingen tid på dygnet då det är värre. Det är när jag inte distraherar mig med något som det kommer och då kan det vara vilken tid på dygnet som helst. Skulle ta ett bad tidigare i dag, vad hände då, jo man har tid att fundera - gick inte.
Ramlade över en text alldeles nyss:
Alla är vi rädda.
Det värsta som kan drabba oss i livet är inte döden.
Det värsta är om vi låter våra rädslor hindra oss från att leva våra drömmars liv medan vi lever.
Denna text skulle kunna fungera som en tröst på sitt sätt men ändå gör den mig så ledsen. Alltså det är en jättefin text med ett ädelt budskap men ärligt, en föga tröst just nu.
Bröstet värker och jag har andnöd. Att sörja är så stort, så oformligt, så dränerande. Jag har aldrig varit så torr i huden som i dag efter duschen. Skrämmande.
Jag skulle ha behövt den där kramen av Persbrandt nu. En varm, genuin, ärligt menad kram som inte räds mig. Jag skulle vilja ströva i en skog full av fina löv och kanske gula kantareller men inga fästingar. Där vill jag ströva med en bra människa i flera timmar. När jag blir less vill jag kunna ringa brorsan och fråga om han är i närheten och kan plocka upp oss. :(
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar