Såna som man tänker på ibland och undrar hur de har det, man känner empati och undrar om man kan sätta sig in i en sådan situation.
Och hur man hanterar det ifall det är någon i umgänget.
Jag har alltid varit känslig, på gott och ont och vid världsliga tragedier som Estonia, tsunamin, WTC och Utöja så har jag gråtit och våndats över både anhöriga men också de som omkom. Vad tänkte de, led de osv.
Min bror ville inte dö och har aldrig pratat om döden heller för den delen. Han var så full av liv, livsglad och så livssjälvklar att det här bara mer och mer framstår ironiskt och som en väldigt dålig fars.
Vad ska jag göra? Börja ett helt nytt liv? Vem vill finnas vid min sida nu? Sorg belastar, jag vet det. Orkar jag? Kan jag vara en bra mamma egentligen?
I morgon är det begravning, jag vill inte gå. Ändå har jag träffat organisten och tränat på en sång. Vilken dum ide va. Ingen varken vill eller kräver att jag ska sjunga men jag känner så starkt att om det är det enda jag kan göra för honom nu så vill jag det.
Men just nu vill jag bara inte tro det är sant allt som händer runt mig.
Här nedan ett mycket talande foto över både min bror och vår syskongemenskap.
If I could turn back time.
Kära du, så sanslöst ofattbart att hans liv bara skulle ta slut så där och att hans barn skulle förlora sin pappa, från en stund till en annan.... Att ni aldrig fick ta farväl eller förbereda er. Ja, jag tycker så hemskt synd om er och det hjälper ju ingenting.... Jag hoppas ändå att denna dag blev till ett fint minne av din kära bror. Stor kram Erica B
SvaraRaderaTack så hemskt mycket rara fina du, ja det är precis så man tänker och känner. Det är en extra sorg att jag inte hann träffa honom, det har jag svårt att leva med :(
SvaraRaderamassa kramar tillbaka