"Jorå..det börjar bli mörkt nu" (och en suck)

Det slog mig plötsligt, som så ofta, att jag inte kommer bli buffad av Thomas stora bröstkorg nå mer. Ni som känner honom vet hur han kunde brösta upp sig likt en svan, dra bak armarna i samma rörelse för att tränga sig igenom en dörr, trappa whatever före en annan eller när man kom gående emot honom. Det var liksom Thomas det (medvetet bus alltså). Han med sina stora lagårschhänder som kunde skjutsa mina barn upp i taket med en hand (ja många år iaf). Inte minst hans stora hjärtliga leende och högljudda skratt.

Inga mer ironiska kommentarer/skämt, inge mer "har du hört den här "låten"/sett den där filmen - inga fler utförliga rapporter om hans barns utveckling, hans senaste inköp, lyckade affär, hur han har hjälpt någon, ingen fler "härlig" flygtur, skotertur, jakthistoria. Ingen som säger Pappsen och Mamsen som han gjorde, Ullis, Simpe och Melinskan. För att inte tala om Linsi. Och jag var Sis. Han hade namn på allt.
Åh vad jag saknar. Dumma orättvisa värld.  !!!

Jag träffar fortfarande på bekanta, vänner som jag inte träffat sedan det hände men som vet - och när jag ser och hör på dem, de vill krama mig och säga några fina ord, då blir allt så himla ledsamt igen. Men numer, de som frågar hur det är och jag förstår att de inte vet, då berättar jag inte utan säger som det förväntas "jorå...det börjar bli mörkt nu" (och en suck), den funkar va? Så lite har ju hänt.

Jag kan skratta och glädjas med andra det är också viktigt att säga - men jag kan inte lyssna på musik frivilligt än så att säga. Jag har försökt några gånger men finner inte den där glädjen av att lyssna på musik, ryckas med eller annat.
Om det är musik på teven eller i en lokal det rör mig inte i ryggen men jag sätter inte på så kallad "schyst" musik hemma för att det fyller mig med något.
Jag tycker Partaj var rätt roligt i går och tänkte mycket på att det måste ha varit roligt att karaktärisera Jonas Gardell bland annat. Jag såg det här standupprogrammet Mitt liv är ett skämt men tänkte mest på ifall den där Mårten Andersson hade stor apparat eller inte. Av en anledning, eller två förresten. Om ni såg det så förstår ni vad jag menar.

Jag har alltså sett lite obetydlig teve sista tiden. Såg också Vetenskapens värld i kväll för säkerhets skull. Försöker få en uppfattning om vad jag känner och tycker inför saker numer.

Hur ska man hedra och uppskatta sin älskade pappa nu då som fyller 70 men inte vill fira (förstås)?