Käkade frukost med en vän på morgonen. Sen skulle jag på ultraljud. Det var liksom bara en grej tills jag kom dit. Fick klä av mig, lägga mig på sidan. Tagen av stundens allvar så försjönk jag i 70 olika tankar.
Vad som helst skulle kunna komma ut detta. Och upprinnelsen är att jag förlorat min älskade tvillingbror. Det är svinigt.
Kommer ut, solen har spruckit fram. Känner mig tom och ser verkligheten bakom alla människors sociala twittrande, fejsbookuppdateringar och självfixeringens bloggande genom att betrakta citybetongen, köerna, de stressande människorna, en del finklädda, andra magra, turister å spottbeklädda trottoarer. Tror jag åtminstone. Det är nåt som alltid kommer ikapp en, stångar en i huvudet och jag kommer mest på mig själv att vilja fly.
Upp till fjällen, bli liten igen och få bråka med Thomas om vilka bilar jag får leka med. Att jag ens ska få vara med å leka med bilar. Leka häst på skogsstigarna. Ro ut med gummibåten eller kanoten. Tävla om vem som kan vara längst i iskalla fjällvattnet. Klämma tummen i dörren för att jag inte fick lika många mackor.
Dags att resa sig för här kan jag ju inte sitta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar