Var redo för en testtur med nya dojjorna. Skulle möta upp en kompis från NMT-tiden och sa därför nej till PW med en annan, nära vän. När jag kommer ut börjar det dugga. Kändes väl inte jätteskoj men jag tänkte att jag är hårdare än så.
När jag gått i 2 km (tänkte inte jogga mer än nödvändigt) så messar vederbörande och är inte så sugen på att ge sig ut. Ok, då går jag och köper pålägg bara och beger mig hem sen tänkte jag.
Det var rätt många som var ute och joggade och jag försökte mig på det också, i ett anfall av att jag kunde ju ta mig en runda själv. Men jag hade ingen ork. Hela jag kände mig tung och jag blev sur på skorna som också kändes tunga. Har jag redan vant mig för mycket med lättviktskänsla/barfotasko att dessa som ändå bara väger 200 g kändes too much?
Jag antar att jag måste ut en annan dag, jag övervägde faktiskt att gå in i hundrastgården och lägga mig ned och vila en stund och hann till och med tänka på vilka som skulle kunna tänkas sakna mig om jag blev kvar där - strange. Mina ögon ville falla igen, på riktigt. Snoret rann i takt med regnet (det duggade dock bara ..) så jag är nog rätt nöjd med att han bangade.
Kom hem och gjorde en fantastisk middag med både ingefära och vitlök - här skulle ev inkräktare motas. Med tanke på att det går förkylning på jobbet så får man passa sig lite.
Jag nämnde väl att jag körde intervaller i går? Det var spontant så jag hann aldrig äta innan - inte bra. Jag tyckte jag tog slut redan vid första intervallen men jag höll rätt bra, helt godkänt. Men det är ju det där med kroppens nedbrytning vid träning, hur viktigt det är med återhämtning och att äta bra. Intervaller är ju också det tuffaste du utsätter kroppen för och det ska man ha respekt inför.
Jag åkte nämligen inte hem direkt efteråt. Jag stack iväg för att reka inför kvällens löpträning. Så jag misstänker att min kropp fick slita rätt hårt på grund av dålig planering, prioritering från min sida.
Hem, fika hos en kompis, tvätta, lite mat och sedan iväg och körde två pass, för andra förvisso men lite blir det ju att man rör sig plus att engagemanget och närvaron tar en hel del energi också !
Just nu funderar jag rätt mycket på kravallerna i Husby, förödelsen i Oklahoma, och Norge har fått översvämningar, mordet på 20-åringen i Boden. Allt självupptaget på fejjan och i hushållen, människors hjärna..fler borde fundera på samhället i stort. Vad kan vi göra mer än att bara sucka åt det vi läser och ser i mediarapporteringen? Kan vi hjälpa dessa människor? Tänk alla människor som får ett sorgbesked, människor som ser sina hem förstöras, föräldrar som inser att deras barn helt gått bananas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar