1. Jag fattar inte att jag ska behöva genomgå det här. Sorg är..genomgripande. Det sticker hål överallt, pyser överallt, ger skador överallt. Lite likt (osund) träning. Du tränar, bryter ned, bygger upp, bryter ned, bryter ned, bryter ned, klappar ihop, tränar, bygger upp/bryter ned osv.
2. Vill bara säga det att det blir liksom "inte bättre" för att det nu har gått ett tag. På många sätt är det ju faktiskt värre när man slutar gå omkring i ett vakuum.
3. Men jag vill inte vara självömkande, självutlämnande, tårögd, besviken, arg, trött, dekadent bara för det. Men det är skit.
4. Nu till nåt annat.
Påfallande många som lägger om kosten nä jag orkar nog inte skriva om det heller. Vad tänkte jag om konkurrens då, hm.
Jag ska nu i alla fall lägga upp träningen för tjejerna på söndag. Det börjar komma önskemål om en herrgrupp, då några av tjejerna inte vill träna med grabbar el som i vissa fall sina äkta hälftar! Haha jag förstår det, det är viktigt med sin egen tid och slippa den "kontrollen" också.
Om det är något som ändå gör att jag kommer ut och inte helt ger upp allt är ju faktiskt den här gruppen. Inte meningen att skryta eller framhålla sig själv men ni förstår ju att jag blir glad av att få den bekräftelse jag får, så fina mejl att ja, jag blir tårögd ;).
Om man tränar andra får inte inspirationen sina. Inte heller kunskapsnivån. Jag tränade två kortare gruppträningspass i går som kanske inte gav så mycket mer än energi. Försökte köra ett eget benpass men jag går ju bara omkring och pratar, precis som de tuffa grabbarna ..*ironi.
Jo nu vet jag vad jag skulle skriva. Problemet med FB är ju alla uppdateringar om hur starka alla är. Jag testar marklyft och benböj med stång och känner att min nivå har sänkts lika mycket som temperatureren ute varierar. Att sticka iväg och springa med kompisarna vågar jag inte ens. Då säger och tänker ni "man tränar för sin egen skull" - jajjemän jag är den första att skriva under på det. Men om livet på många vis stannade för dryga sex månader så är det svårt att acceptera att man inte är kvar på den nivån nu när man kan träna igen - eftersom månaderna inte har gått, trots att de i realiteten gått.
Jag förstår att det är svårt att förstå men det är samma konstiga logik som att jag nästan hamnade hos kronofogden för en räkning i höstas som jag var så överdrivet 200 % var säker på att jag hade betalat - det hade jag men problemet var att det hade hunnit förflyta två månader till..
Att mina träningskompisar utvecklas och blivit ännu bättre gör inte att jag blir målinriktad utan tvärtom att jag funderar på att lägga av helt. Iaf med det jag har gjort tidigare, de jag tränat med tidigare osv. Ändå (har) älskar jag ju allt och alla. Nåja. Alltså inget ont menat mot någon, det här handlar ju bara om hur wierdo jag funkar. Eg, allt "negativt" är en jättestor motgång för mig just nu, jag tror inte jag behöver förklara varför.
Vi får se. Kanske gör jag några sista försök att tvinga iväg mig, boka upp mig för things som vanligt. Det är bara det att allt kostar. Hur mycket rent pengamässigt har jag inte slängt i sjön i mina försök att komma igång, hitta sammanhang och hur mycket dålig energi har det inte kostat. När det bara kostar i svett gör det dock ingenting.
Tack för er hjälp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar