Vilken fantastisk match. Som jag lyckades titta på en stund, sen blev jag för ledsen. Vet att Thomas hade tittat på den här matchen.
Eller som när jag gick in i bastun tidigare i dag. Funkade inte heller.
Att träna fyller mig inte med någon vidare glädje men jag ska kämpa för att se det som ett jobb som måste göras. För min egen skull. Och mina barn.
Det är nog svårt för andra att förstå att man kan ha noll motivation. Eller att den åtminstone pendlar. Att bara gå ut bland folk som är full av liv och glädje är också svårt.
Man skulle vilja vara osynlig och jag gömmer mig hela tiden. Det är skamligt att ha sorg.
Visst är jag mindre värd nu? Visst är jag en loser som inte klarar det bättre?
Sedan gnisslar jag tänder över andra saker. Det kommer inte sluta bra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar