Ingen chans.

De flesta får minst en chans till, har ni tänkt på det? Min käre tvillingbror Thomas fick inte det.

Jag tänker att det kanske är för att han inte gjorde något fel.

Vi andra kör för fort ibland och håller på att krocka, ger oss ut när det är för dåligt väder och slår oss fördärvade, cyklar utan hjälm och kraschar, tränar när vi är slitna och får bröstsmärtor osv osv. Men vi får en chans till och nästa gång tänker vi efter. Förhoppningsvis.
Thomas gjorde inte de felen, d v s gjorde något mer fel än att han kanske inte tänkte efter, kanske litade på andra för mycket. Indirekt sig själv.

Det smärtar så oerhört.

Det finns alltid nåt dagligen som påminner mig om Thomas, vad jag skulle vilja säga, vad jag tänker det skulle bli.
Det kan vara något jag läser, hör, ser eller tänker bara.
Filmer och inslag, reportage som berör. Men det mesta slutar ändå bra. Det får gärna vara action i vår värld bara allt slutar lyckligt.

När man gör fel gör man oftast bäst i att erkänna det. Allra viktigast för sig själv men också för andra om det spelar roll. Många är benägna till att skylla på annat och andra jämt. Så lätt att det flyger ur utan att tänka "Det var inte jag, det var hen, det berodde på att..".
Och finns det inget vittne eller någon som kan säga emot desto större sannolikhet. Kan aldrig vara roligt att leva under dessa omständigheter.

Minns att det är svårare att döma den svage. Den svage är den som är stark, och får credit därefter.

Thomas. Jag ska kämpa för din skull, både för din stora rättspatos skull som din kärlek för familjen. Jag känner din smärta nu och jag delar den. Jag är så ledsen bro, jag älskar dig !