Måste förnya körkortet. Har ju bytt namn äntligen. Men kortet jag tar kommer för evigt förknippas med livet efter. Livet under (värsta) tiden. Det som knappt kan kallas liv längre.
Får sms från en vän som lägger massa skuld på mig. Skuld om att hen blir ledsen för att hen känner sig som att jag beskyller hen för att inte stöttat mig tillräckligt. Skuld om att jag måste visa att jag vill ha stöd. Skuld genom att säga att jag "bara tackat nej", skuld genom att säga allt hen erbjudit sig.
Jag blir så trött. Förstår inte denna person att skuldbeläggande är det sista jag behöver? Att hjälpa till största del är att kanske inte göra saker som passar en själv, och när det passar en själv.
Nu tog det där en massa onödig energi som jag behövt till annat.
Men det är sant. Hela mitt liv har jag nästan ägnat åt att tillgodose andras behov, finnas till för andra, tacka nej till mig själv för att tacka ja till annat - alla ska vara nöjd med mig.
Nu när förhållandena är lite svajiga så är det nog svårt att hitta balansen. Inte minst för mig själv.
Vad vill jag? Vad behöver jag? Är jag värd någon annans omsorg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar