Välkommen!

NYSTART!

söndag, november 25

Jag försöker i alla fall.

Hej, jag vet inte vad jag ska skriva. Finns mycket jag skulle kunna skriva förstås men mycket är ju att älta samma sak.
Jag är rätt dränerad egentligen efter en helg där jag varit bra social. Jag har också denna vecka ansträngt mig för att träna. Det har inte gått jättebra då jag ena dagen glömde pengar, andra dagen kom i tidsnöd och tredje dagen blev försenad för att jag satt i bil i 1,5 h av olika orsaker. Jag besökte dock ett gym i 30 min bara för att inse att jag är mycket svagare än förut, har heller ingen guts eller humör till att trycka till. Vid backträningen är jag sämst och jag får också ett sms av kompisen "du var nog vekare än du brukar." Jag tröstar mig lite med att jag fick mens dagen efter men återigen så finns inte det där lilla extra som gör att jag bryr mig, eller ids ta i ens en gång.

I dag var jag dock ute i mina gamla hästhoods. Det skänker många goda minnen faktiskt och jag är ständigt sugen på att rida igen. Nu är barnen så pass stora att jag skulle kunna vara borta lite längre/bli medryttare t ex.

Äsch jag märker att jag försöker skriva lite avslappnat men hjärnan tänker något helt annat. Så, jag har haft en fin helg på många sätt. I nöden prövas människan och jag har fina människor runt mig, jaaa jag vet att jag säger det hela tiden - nu har jag träffat några av dem också i helgen. Fina generösa (!) människor. Tack. Var till och med på fest. Men man kan gråta då också.

Att springa i en mörk skog där man skulle ha behövt ha ett öga på marken och ett öga på alla träd för att se markeringar kräver sin människa. Jag hade väldigt trevligt sällskap men så fort vi kom in på något samtalsämne som krävde att man hängde med eller hade åsikter så sprang vi vilse. Så tajt med koncentrationen var det. Det är såna gånger jag kan vara som mest avslappnad. Det är mindfulness och det är lisa för själen.

Men nu är jag inte i skogen längre.

Kärlek till alla er som bryr er! Kärlek till familjen.
Undras om du Thomas ändå inte var med i skogen i dag..det vill jag veta förr eller senare <3.

2 kommentarer:

  1. Men åh, ja, faktiskt. Såklart Thomas var med. Måste varit han som ledde oss rätt de gånger vi var nära, eller i princip bestämt oss för att ge upp.. Jag tror det. <3 Kram.

    SvaraRadera
  2. Visst var det märkligt? Du har väl hört storyn också om kompassen som alltid föll ned under BAMM så fort jag och Micke pratade vägval? Mm..hm. Puss Carro, tack. <3

    SvaraRadera