Känslosamt

Man kastas mellan olika känslor hela tiden. Jag är som en känslobomb, åt alla håll.
Om ett par timmar ska jag äta lunch med en fin vän, det behöver jag.

Förstår ni att jag tycker det är helt overkligt det jag går igenom, det som har hänt?
Återigen har jag inte pratat med mina föräldrar och syster på några dagar, vi som alltid hörts i princip varje dag.
Men man orkar inte, man vill inte lägga sin sorg på dem och vice versa. I går var det, som jag skrev, en märklig dag där hjärnan studsade tillbaka varje tanke på Thomas.

Tills jag fick ett sms från syrran. Hur hon på kursgården sett ett foto av någon som flyger paramotor. Jag förstår direkt hur det känns för henne och blir lika ledsen. Gråter precis innan jag ska sticka iväg och möta upp Caroline för trevlig snöpulsning.
Vad jag kämpar med dessa ytterligheter. Jag är duktig som kommer iväg!

Det var magiskt att sticka iväg in i djupa skogen (trots att det är i Lill-jansskogen "mitt i stan") med våra pannlampor som sökte reflexerna på träden.  Den djupa orörda snön, snön som tyngde ned de enorma granarna, tystnaden och mörkret. Jag har lite ont i fotsulorna dock, kände det efter afrikanska dansen förra veckan och säkert också när jag sprang lite för långt i mina Merell. Det innebar att jag efter ett tag hade svårt att göra riktigt frånskjut vilket behövs i de många backarna och när man vill få grepp i osäkert underlag.

Mitt i allt hamnade jag i ett vedmod. Det blev väldigt sorgligt att springa där i skogen, skog och fjäll som också var Thomas element.

Ingenting jag sa till Carro, bäst att prata på i stället. Vi hade en galen tur som tog långt mycket längre än vad vi kunnat tippa men så var vi kanske inte riktigt på hugget för att kämpa skiten ur oss. Vi hade trevligt, skönt, vi umgicks ute i skogen kan man säga.
Jag har inte bråttom med min träning utan tror på långsiktighet utan skador. Press är heller inte vad jag behöver just nu.
Samtidigt har det vänt från att inte kunna ta i alls, inte vilja träna - till någon slags frenesi, över allt som hänt? Och det kan bli farligt om det fortsätter den vägen också.

Mamma och jag grät tillsammans vid tanken på i morgon. Riktigt jobbig dag. Hans födelsedag. Vår födelsedag. Det är så f-ing j-vla sorgligt och jag sa att de behöver inte gratta mig i morgon. Och det var därför hon ringde nu. Förstår att de inte orkar. Det handlar inte om att "jag ska väl inte behöva lida (vilket j.vla ord i sammanhanget) för det"- jag står bakom dem till 100 procent. Inte för att hon sa grattis nu heller men troligen via sms imorrn. Vet inte ens om hon orkar pricka in födelsetiden som hon brukar/han också :(. För då blir det så uppenbart att vi inte har någon att höra av oss till 12 minuter senare.

En födelsedag, vad betyder det? Just i morgon betyder den ingenting, och allt.

Trots allt jag skriver och verkar medveten om - det är fortfarande så ofattbart. Overkligt. Och så himla sorgligt.