Det blev en skitdag. Hade tänkt träna först på lunchen och sen Ruffie nu på kvällen. Jag är dock jättelåg och redo att kasta in. Vill bara sova bort all tid. Alla tankar.
Läser om poliser som får samtalsstöd vid olyckor där ..nej skit samma jag ids inte utveckla det. Jag funderar mest på att Thomas aldrig fick en "sista chans." Själv har jag blivit sparkad i ögat av en häst, ramlat av åtskilliga gånger, blivit påkörd vid övergångsställe, voltat med bil (som passagerare dock), kraschat med cykeln flera ggr osv - jag säger inte att det ska anses som varningar på något sätt men Thomas fick ju aldrig någon slags hint så att han fick chansen att tänka till, känna att livet är skört. Förstår ni hur jag tänker? Inte för att det ska behövas och olyckor kan hända när och var som men ni förstår säkert att jag dribblar allt fram och tillbaka. Och de flesta klarar sig ju trots allt, med lite sår och bruten arm, ben eller så. Dö. Det är hårt.
Ok liv till varje pris är väl inte heller ett alternativ heller men.
Jag förstår att ni tycker jag är destruktiv men, ja det är en extra dålig dag helt enkelt. Hans, vår födelsedag närmar sig med stormsteg och jag antar att det är därför "ångesten" stiger.
Hade säkert varit bra att träna men man är inte alltid logisk och kroppen fungerar definitivt inte därefter.
Nu, nästan fyra månader senare sitter jag och rensar i papper. Datum före och efter flimrar förbi och det hjälper väl inte min status. Men it has to be done och det är bara att genomlida.
Vi får hoppas på en bättre dag i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar