Tror ni på att man bara kan bestämma sig för att man har haft sin ledsna stund och sedan fungera som vanligt? Nix, eller ja, fungerar nog i vissa fall, jag ska inte påstå nåt bara tala för mig själv. I dag har varit en väldigt tårträngande dag. De har krypit upp i ögonvitan och jag har försökt blinka bort, torka bort, tänka bort. Jag försöker blinka bort, tänka bort. Saknaden är dock övermäktig och konsekvenserna av händelsen är både tydlig som skrämmande men framförallt tråkig. Tråkigt. Hjärtkramande, hjärtskärande, tomt.

Jag ska ha mens också. Den kommer i morgon om det är på dagen vilket det brukar bli. Det känns extra jävla dumt med tanke på Thomas dag, undergångens dag. Ironiskt på något sätt också eftersom mens kan tyckas betyda att man är livsgivande. Kanske jag ska träna så fett att jag slutar ha mens, som ett slags punishment mot det där livsgivande.

Nej jag har inte tränat i dag - jag hittar inte min pulsklocka.

I morgon har mina hjärtan ännu en skolavslutning..tänker på Thomas barn också.