Hallå där!

Det är inte lätt att vara Camilla. I dag fick jag ett till en början upprört samtal från en vän som hade hört från "någon annan" att hen var omnämnd i min blogg. Min hjärna gick i spinn och mobilen hade bara 2 % kvar vilket också gjorde mig stressad. Jag kunde snabbt konstatera och lugna hen att det inte var hen jag hade avsett i bloggen.
Men det gjorde mig illa berörd. Dels att det finns människor runt mig som illvilligt (?) spekulerar/skapar oro och snackar runt och dels att jag ska behöva få äta skit för min situation.

Det finns naturligtvis människor runt mig som kan ta illa upp och bli ledsna precis som jag har eller känner detsamma. Yes. Men min avsikt är inte att använda bloggen som en mulltoa utan om vi nu pratar om min brors bortgång och ämnet sorg så har jag skrivit utifrån hur jag känner, hur olyckligt andras bemötande eller brist på bemötande uppfattats - kanske i syfte att få ge många av er en chans att förstå hur sorg kan se ut. Den ser ju dock olika ut för alla men av den återkopplingen jag har fått så är det många som känner igen sig oavsett vilken slags sorg de själva har.
Om jag då skriver om hur jag känner kring en händelse så innebär det ju inte att jag tycker illa om en ev person per automatik eller att jag vill komma åt hen. Comprende?

Två gånger inom loppet av några dagar har jag nu fått höra att jag också måste visa vilja. Det är ursäkten för att dessa personer har varit lite frånvarande. Lyssna, jag begär inget ok!! men hör ni hur det låter? Nu när jag ändå orkar visa mig lite här och där (dock knappt och inte utan besvär) så tassar förstås några fram, det kunde jag också räkna ut. Och ok, om man nu kan tycka att jag ska visa vilja (?) men jag blir obekväm i huden av att tänka att dessa människor, och säkert fler tänker att de inte hört av sig för att de tycker jag kan göra det?

Jag hade ingen erfarenhet av sorg innan och jag vet inte hur jag hade reagerat, funnits till eller inte men jag vet att jag inte hade börjat bråka och ifrågasätta denna person. Det vet jag.
Att få höra hur jag ska vara tacksam för att vissa personer ställt upp för mig för flera år sedan (ifall att jag nu tycker att de inte gjort det), att få spe för att jag inte hört av mig inom en viss tid, att anklagande få höra att någon suttit och gråtit på jobbet för att jag hade skrivit ett sms (som inte alls var menat negativt, tvärtom ) ja det övergår mitt förstånd. Om jag inte tänker alldeles fel så tänker jag att sådana här personer som inte klarar av att vara ödmjuka, - egentligen brottas med ett dåligt samvete? Varför ringa och skriva till mig och försöka belasta mig med det?

Tycker ni inte att jag har tillräckligt?
Kan ni inte förstå de här basgrejerna jag återkommit till hela tiden; man orkar inte och då menar jag ORKAR INTE, skriver någon ett sms om att "jag finns här, hör av dig när du vill" eller "hör av dig när du orkar" så kan du vara säker på att jag ALDRIG hör av mig. Man blir folkskygg och att gå till affären för att riskera någon man känner, gå ut genom dörren och träffa en granne, skolan, kollegor, fester, träning u name it. Det handlar nog om att man inte vet hur man blir bemött - och jobbigast är att möta folk som låtsas som ingenting eller viker undan och låtsas att de inte sett.
Att man skriver ett positivt inlägg på fejjan eller i ett sms eller låter ok när man hörs betyder INTE att nu är man på G och nu är man inte ledsen något mer.
Det betyder inte heller att man inte vill att folk hör av sig!! Att någon inte törs prata med en överhuvudtaget eller om olyckan är ÄNNU MER sorgligt. Samma sak med att folk slutar ringa till förmån för sms.
Jag tycker det är förjävligt att man ska behöva få höra det jag har hört från ett par stycken. Bättre vara ärlig som min granne och säga "jag förstår inte" eller som någon annan "jag vet inte". "Jag tyckte det var obehagligt, det kom för nära" skulle också funka för döden är ju det!!
Men var glada ni - för NI är ju för fan INTE den DRABBADE.

Jag tror också att de som inte varit närvarande är de mest självupptagna, absolut. Det är de som har "haft mig" som kompis i nåt syfte som inte passar in när det blir omvända förhållanden, d v s det är de som måste bjuda till, ge, ta sig tid. Eller tänker jag fel? Det finns absolut några också där det är alldeles för nära, det kan jag också förstå. Men jag skulle uppskatta att höra det.

Nix, jag är inte så upprörd som det låter, faktiskt. Men jag är inte dum snälla rara - och klart jag vill vara en bra kompis, människa och jag försöker ge utemellan. På nåt sätt, på de sätt jag klarar av just nu.
Intressant, jag skickade en uppmuntran/presenter till en vän som också gjort en förlust - och hen hade fått nån present av nån annan och då skrev hen ut det så fint på fejjan men när jag skickade till hen så skrev hen bara till mig om ni förstår. Då tänkte jag att antingen är det skillnad på folk eller så kände hen sig dum som tackar mig då ja, jag också gjort en förlust. Äsch det här lät fel men många av er vet vad jag menar - FB är ju i mångt och mkt ett enda stort spel. Skit samma, jag gillar att ge av den enkla anledningen att jag själv vet vad det betyder. Inte minst i dag när jag följde en äldre tant 300 m i armkrok för att stötta henne i halkan. Det var såå roligt att se och känna hennes uppskattning.

Jag har besökt den här personen i kväll, hen som ringde mig tidigare. Jag kan inte säga att vi pratade så mycket om just det här men jag är GLAD att hen ringde i stället för att bli förbannad i tysthet. Vi hade en trevlig stund som bara gav mersmak.

Jag vill också säga att jag har JÄTTEFINA FINA FINA VÄNNER!!! Och det finns FANTASTISKA medmänniskor därute dessutom, det möter jag nästan dagligen!

Och dessutom förstår jag också att alla är så förbannat upptagna med sitt eget liv, sin egen stress - vi ramlar och famlar runt efter ytliga bekräftelser, ytliga ting och det är sällan man tar sig tid att sätta sig ned och fundera på vad som verkligen betyder något. Och göra något åt det är ett ännu större steg som de flesta aldrig kommer till. Jag vet jag vet.