Fysisk person/er

Jag älskar att vara fysisk. Jag älskar fysiska personer. Att vara fysisk kan innebära flera saker. Man tar till våld, nej det gillar jag inte. Behövde jag säga det förresten.
Att röra på mig, röra och bli berörd. Love it. Om ni har elever eller är arbetsledare, coach liknande eller iof själv har varit elev eller blivit berörd av en chef/coach osv - (på rätt sätt förstås). Då fattar ni betydelsen av att ibland få det berömda uttrycket "en klapp på axeln", det snygga handslaget, den uppskattade kramen.
Om ni inte tänkt på det så utöva det. Se skillnaden på bemötande, få folk att växa. Ge (och du får tillbaka).

Att kramas med sina nära och kära. Åtminstone vara närvarande. Se i ögonen, vara nyfiken, uppmärksam, engagera dig.
Självklart väljer du själv vilka du vill vara det med och för men närmast till hands ligger oftast familjen och syskon, föräldrar.
Du vet aldrig när det kan eller om det plötsligt tar slut. Man kanske inte kan leva enligt den devisen fullt ut men åtminstone ha det i åtanke.  Kanske mycket du ville ha sagt, gjort, frågat, vetat. Viktigast är väl iaf att vara överens med sig själv om man tror man ångrar nåt eller inte. Om man nu tror att man vet det innan så att säga.

Ibland tänker jag att jag borde ha fler barn för barn är verkligen en gåva och en källa till kärlek (och en massa annat som vi inte just behöver beröra här). Att se Annorlunda familjen på tv gör mig än mer övertygad om (tyvärr) att det är just i familjen och via barnen man hittar den närmaste kärnan av tillit, gemenskap och gränslös kärlek. Det bör i alla fall vara så att inom familjen vill man det bästa, man sviker inte och ställer alltid upp.
Av olika skäl är ofta bästa vänner inte alltid bästa vännerna när det kommer till den berömda kritan. Det är avundsjuka, de kanske mår dåligt, missunnsamhet och andra orsaker som kan göra att man inte får de mest uppriktiga råden, stödet osv. Speciellt inte när man behöver det som mest. De s k vännerna alltså med andra ord.
Din partner. Det kan alltid ta slut, hen kan gå bakom ryggen, säga vad hen vet passar dig, vad som passar hen osv.

Man kan förstås inte gå omkring och vara misstänksam och leva som om vänner eller partner ska svika. Då vågar man ju inte någonting inte sant? Men om du satsar på att åtminstone försöka vara ärlig och sann mot dig själv och därigenom andra så har vi ju kommit en bra bit på väg (jag säger inte att det är lätt). Och jag menar inte att man per definition då måste bli ego ;).

Missunnsamhet och svek finns ju inom blodsband också. Men jag hoppas och vill inte tro det. Någonstans ska man väl ändå kunna vara trygg?

När mina barn säger dumma saker till varann vill jag gärna visa denna bild..;)

Ensam är starkast kommer vi då osökt till? Någonstans tror ju jag att till syvende och sist så är man alltid ensam, det har jag tagit upp förr- och ensamhet är inte att förakta, nödvändigt att lära känna sig själv tror jag absolut på. Allt för många som inte klarar den biten utan söker sig till nya förhållanden så fort ett annat tar slut eller klamrar sig fast vid ett icke fullt tillfredsställande. Ibland vet man kanske inte vad som är bäst för en och det blir varken hackat eller malet.
Då tycker en del att man ska inte tänka så mycket. Nej, vi har alla våra val. Vi väljer hela tiden.

Värst är det väl om man är ofrivilligt ensam kanske. Eller ofrivilligt fast (många som kör med det argumentet jag vet inte om jag köper det)? Jag vet inte.

Jag tror iaf benhårt på att om du träffar bra människor, se värdet och ansträng dig för att behålla dem omkring dig. Om du har en magkänsla om någon annan som kanske inte är bra för dig, suger energi - avsluta!

Det är jättejättetråkigt och uppenbart att ha förlorat en i familjen. Alltså familjen familjen - jag tycker det är krångligt det där..
även om vi ibland inte stod ut i varandras sällskap, alla vi tillsammans så njöt vi ju ändå av det, det var ju en grej i grejen liksom - det som är en familj - man stöts och blöts åsså skrattar man åt det vid ett annat tillfälle eller som vi, under samma tillfälle.
Det är ju mkt av det där retsamma jag saknar med Thomas, det som var han, det som var vi tillsammans. Fast sista tiden var det mest samförstånd och en längtan att komma närmre geografiskt för våra barns skull. Bygga vidare på nya generationer.

Det där fysiska. I love it and now I miss one big part of it so much. Det är så himla härligt att umgås i stora grupper, små grupper,  med människor som kanske är olika men man gillar varann. Eller upptäcker varann.
Jag gillar att vara ensam också. Jag får mer gjort och jag gör det på mitt sätt. När jag vill. Ni vet.

Jag hoppas ni är fysiska inför och med era barn. Mycket. Ja det där fysiska inför barnen hoppas jag ni förstår gränserna ;). Att vara fysisk är ju också att hitta på saker tillsammans. Fysträna. Både ensam och med barn, uppskattas!

Man kan vara fysisk person i en firma också. Det är jag också.