Jah, här ligger jag med mensvärk igen. Den 4 maj var det samma sak med Lidingö Ultra, i dag 28 dgr senare, en exakt menscykel senare - bra tajming va - så är det same same. Skillnaden är att i dag ligger det en dag före vilket innebär att jag kommer blöda som en..i morgon. Men det är väl charmig upplevelse det med. Kommer dock säkert vara extra trött, förhoppningsvis först efteråt.
Mens är en enorm apparat för kroppen som aldrig räknas in i resultat men som gör enorma skillnader. Hade jag bara varit inne på min tredje dag i stället för som det blir nu, min första "riktiga" dag så hade det närmast varit en fördel, förutsatt att mina järndepåer varit ok.
Att jag lämnat blod nyligen är en annan inverkan. Är man seriös så lämnar man inte blod 8 veckor före en viktig tävling. Så lång tid tar det nämligen att återställa nivåerna.
Jag stack iväg och hämtade "mitt" startbevis ca 4 km härifrån, rätt smooth faktiskt. Men innehavaren är nästan 20 år yngre än jag och det står klart och tydligt att nummerlappen är personlig. Vi får väl se om jag får ut den då? Har ingen aning om starttid, startgrupp eller liknande men det visar sig väl.
Jag tycker det är jätteskönt att det inte står i mitt namn. Jag tycker det är fruktansvärt jobbigt att vara en sån där människa som folk vill jämföra sig med hela tiden. Och jag tycker det är beklämmande att jag ens får såna intentioner om tider och jämförelser. De flesta vet vad jag har gått igenom och många många har tagit del av det jag blottat sista dagarna kring mina hjärtproblem samt tandvärk. Förvånande att inte fler frågar sig (eller mig menar jag ju ;) i så fall hur jag ens kan tänka mig att starta öht - i stället för att börja fundera kring om jag kommer vara snabbare eller långsammare än de själva. Kanske en del tänker att jag måste ha tränat om jag kan tänka mig att ställa upp i marrrrrrrraton.
Hur otroligt det än låter så har jag min första smärtfria mundag på en vecka. Kan det vara så enkelt som att det var massagen i går som förlöste allt??? Jag har ätit två kartor Alvedon och Diklofenak samt penicillin i fyra dagar blev det - och ätit dåligt mycket bad.
När läkaren i dag avrådde å det bestämdaste för mig att springa så började jag grina. Inte för att jag inte får springa Maraton nej herregud men att han tyckte att osäkerheten på min problematik var så pass allvarlig. Förstår ni, jag testade honom. Förut har han försökt tona ned det lite och som i förbifarten sagt att vi skulle remittera ärendet men nu fick han panik över att jag sa maraton.
Hur det än var så plötsligt damp det ned ett remissvar när jag satt där!
I det svaret bedömer överläkaren på KS Hjärtspecialistcentrum el vad det heter per brev, att min åkomma är medfödd och att ett lugnande besked ska ges mig (sen om det blir som för andra som segnat ihop ja ni vet..det vet man ju aldrig).
Därmed så sa han att jag fick springa maraton.
Det är kanske där jag vill ha nivån. Att folk i så fall ifrågasätter varför jag springer med tanke på (bristen på) förutsättningarna. Eller bara hyllar mig för att jag gör det trots det. Men nej, genast ska man börja tänka att jag är "lika bra" som jag var för ett år sedan, att jag har tjuvtränat etc etc. Jag är inte den jag var för ett år sedan - varken resultatmässigt eller motivationsmässigt.
Tror ni på allvar att jag med min sorg..ja uppenbarligen förresten. Men vi är olika. Jag har tappat mycket av min glöd jag haft.
Jag kan göra en sån här grej eftersom jag inte har någon prestige längre. Jag vet att jag inte har tränat för detta eller något annat för den delen men jag vet också att jag rent teoretiskt kan klara det trots det. Det fick jag ju klart för mig via Lidingö Ultra inte minst. Det är bra gener helt enkelt eller friskt vågat hälften vunnet bara.
Sedan LU har jag dock en avskalad lilltå som vi inte vet hur den kommer urarta sig i morgon, inte heller mina torra stortånaglar. Jag har en spänd vänstervad sedan intervaller för 1,5 vecka sedan och inte blev det bättre med Vår ruset. Jag kommer ha min värsta mensdag att tampas med, jag har inga självklara skor, min kropp gillar inte och är inte skapt för asfaltslöpning samt att jag överlag är sämst på att vara förberedd. Ni ser ju att jag inte ens har vett att gå och lägga mig i tid.
Men det stör folk uppenbarligen att man ställer upp i såna här distanser för per definition så måste man ju ha tränat för det och säger man att man inte har det så har man tjuvtränat. Jag ser alla 100 tips inför maran, jag ser hur folk tänker in i detalj om mat, vätskeintag, kläder u name it. Bra, jag beundrar er och jag säger det UTAN ironi. Jag beundrar och imponeras av de som kan underkasta sig en specifik träningsdisciplin eller kost, som har 100 koll och noggrant förbereder er, ok. Men det här passar mig bättre. Att inte planera fokusera och bli nervös. Hellre få känna mig lite tuff för att jag just bara kastar mig in i en sak utan att kunna påverka.
Men, jag tar risker så klart. Både med tanke på mina omständigheter med hälsan men också saker som knän och höft som inte är så glada när jag springer flackt. Jag funderar självklart också, redan i förväg - vad skillnaden hade varit om jag hade planerat för detta.
Jag har då aldrig sprungit inför så mkt publik förut det kan jag lova. Det är lite läskigt juh. Då vill man ju kunna springa hela tiden. För var och när och vem som helst man känner kan ju stå där just då man inte orkar - piiinsamt ;).
Men, jag har ju inte fått någon nr-lapp ännu som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar