Goda råd är dyra.

Man kan inte säga att jag var jättesugen. Men jag hade bestämt mig. Ett långpass innan AXA för att kolla kroppen. Minst 45 km var målet. Helst 60.

Folk har som sagt frågat hur det går med träningen och förutsatt att jag sprungit en del. Jag har skrattat och sagt att hoppsan jag har visst inte sprungit. Jag har gjort mig lustig över mig själv att jag valt att träna axelrehab i stället.
Men jag hade visst glömt en detalj. Att mitt knä inte är bra. Eller låt mig säga så här, jag har sprungit två ggr till jobbet = 1 mil drygt på asfalt. Har inte känts nåt. Så är jag bra nu?

Det var dags att cykla iväg till Ursvik och Extremespåret för att få svar på detta.

Som alltid när jag använder kompressionsstrumpor så har kroppen svårt att komma igång. Känns som om benen håller på att gjutas i cement. Men efter ett tag lossnar det som oftast. Fick aldrig in någon runners high dock då jag hade bestämt mig för fistempo rakt igenom, alltså inget pulspass utan uthållighetspass.

10 km in på första varvet så shit, där kom första knäkänningen. Jag tänkte att jag inte ids springa mer än ett varv. Jag tänker att jag måste springa mer än ett varv. Jag tänker är det dumt att springa mer. Jag tänker att såhär var det ju i Sälen också, jag hade känningar men det försvann till dagen efter, så kom det igen men jag kunde springa ändå.

Smärtan kommer strax nedanför vänster knäs insida. Det är en brännande smärta som i bästa fall håller sig statisk men det händer också att den ökar i intensitet för att sprida sig och då är det bara att stanna.

Andra varvet blev mer outhärdligt. Det blev ett intervallpass som bestod av att gå, springa, gå, springa. Det vill säga att jag sprang tills det började öka i smärta så gick jag osv. När jag gick kändes ingenting.
Ja första varvet var solsken och rena strumpor. Har aldrig sett Ursvik så torr. Andra varvet kom skyfallet som jag välkomnade denna ljumma afton. Myggorna var små och bitande aggressiva, tordyvlarna glänste och sommarpratarna underhöll.

Ni kanske tänker varför fortsatte hon. Jag tycker inte jag gjorde fel. Hade jag stannat vid första varvet hade det satt sig mentalt inför AXA och jag hade ägnat resten av tiden att tänka att jag bara håller en mil. Men visst funderar jag också på ifall jag gräver min egen grav och ingen start.

Tredje varvet börjar det dock att skymma. Grävlingen som sprang framför mina fötter, rådjuren som började tycka det var deras tur och paddorna som var överallt. Jag sprang mer än andra varvet dels för att jag började känna mig stressad och dels för att nu började höger fot/tår göra jvulskt ont. Min högra fot är nämligen större än den andra och det ställer till problem när det kommer till att köpa och använda skor.
Nåväl, den smärtan tog liksom över knäsmärtan, eller var det så att det blev bättre?
Uppförsbackar smärtade inte så mycket och ärligt talat inte nedför lika mycket som plan mark..hur plant det nu är på ett terrängspår.

Det hann bli mörkt. Jag hade ena öronsnäckan hängande utanför då de råmande rådjuren lät läskiga och jag nästan väntade mig ett vildsvin i vägen. Dimman steg på ängarna och så himla varmt var det inte längre. Myggorna gick och la sig och inga gatlyktor bjöd kommunen på. Jag var ensam och skrålade Over the Rainbow tillsammans med Eva Cassidy.

Fortfarande tycker jag det var rätt gjort av mig. Nu har jag något att utgå ifrån, jag kan referera om jag söker hjälp och jag kan kolla hur fort eller långsamt jag återhämtar mig.
Till slut var jag framme vid min cykel och jag cyklade stapplande hem, ytterligare 12 km mitt i natten. En fladdermus flärpade in i min armbåge och i panik att få den av mig så höll jag på att vurpa i gatan. Tog en 160 gr hamburgare på MAX och svepte ned den med en mjölk.
Kände mig rätt tuff ändå.

I dag känner jag av knät ordentligt. Det jag måste få svar på är om det är en inflammation, bara irriterat, en slemsäck - kan man försöka en quick fix med djupmassage, laser, nålar eller är det amputering som gäller?
Två veckor fram till start, Ska jag starta eller ska jag inte? Bör jag starta eller inte? Kan jag starta?

Goda råd är dyra och jag uppskattar ifall du är en av dem som kan dela dina erfarenheter och råd till mig. Tillsammans blir vi starka!