Oh nej. Jag har hamnat i ett tomrum. Jag känner ingenting, vill ingenting (inte riktigt sant för jag vill inte vara i detta tomrum, för att ge ett ex) men däremot förmår jag någonting. Tomrummet gör alltså inte mig helt passiv.
Dra inte för stora växlar åt något håll. Att det beror på det ena eller andra. Jag bara konstaterar och så kanske det är för oss som alltid känner mycket åt alla håll, intensiva och engagerade. Vi tar slut ibland och måste boostas.
Inte nödvändigtvis med smicker eller beröring även om det absolut bidrar. Men det kan faktiskt få motsatt effekt också av någon underlig anledning.
På lördag fyller jag år. Vi, jag och Thomas. Eller ska jag säga vi gjorde, nu är det bara jag?
Kanske är det så enkelt. Hitintills har jag blivit extra låg inför resor upp till Luleå, till fjällen, minnesdagar etc. Inte bara låg utan en oförklarlig känsla av obehag *shit nu börjar det klia på mig också typiskt neurotiskt eller liknande ;).
Ok det är bara att acceptera, rida ut det, se vart det hamnar. Vara glad över det lilla, som att jag i år i alla fall inte är helt oföretagsam, inte ser allt i nattsvart, inte gråter hela tiden. Att mycket är helt ok, att jag trots allt är rätt glad och tacksam och bla bla.
Men födelsedagen är komplex och motsägelsefull måste jag säga. Väcker mycket minnen och "helvete"känslor.
Ska träffa många vänner i veckan. Ser fram emot det. Och lite planerat är det faktiskt att gå ut och shejka loss på lördag. Det vore stort alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar