Jag är där jag ska vara.

Visste du att 98 % som har sorg vill prata om det?
95 % av omgivningen vill inte prata om det..

Onykterhet är mer accepterat än storhulkande människa.

När folk sitter och skrattar när du kommer så frågar du kanske "vad har ni roligt åt" - när någon gråter så går du därifrån?


Nu är båda ungarnas sista utvecklingssamtal för året avverkade. Gick bra, stolt mamma. Vi har bakat ut 2/3 av pepparkaksdegen (mao 2 kg) resten hamnade i frysen. Det var lite.. tufft och blev ändå 3 fulla såna runda plåtburkar. Men behövs nog, av nån anledning ska alla ungar vara hemma hos oss..

Jag har också, jepp jag gav upp för inre demoner - bakat lussekatter. Jag har gjort saffransvåfflor, rostat frön, lagat god mat jamen såna saker som gör att jag känner att jag kommit tillbaka lite i köket.

Meline var hemma i dag, hon har varit tapper hela veckan med sin förkylning men helt riktigt att hon fick vila den i dag. Vi myste framför teven en stund på morgonen, sedan passade jag på att tvätta å sånt.

Gick på föreläsning i dag. Läker tiden alla sår, hette föredraget och hölls av en kille som har en brokig resa bakom sig med en frånvarande pappa, återkommande flyttningar under hela barndomen, droger, alkohol, grova rån, läste in gymnasium, gick Handels, blev drog och alkoholfri, mamman dog, antal separationer osv. Han utgick ifrån sin egen resa när han samtidigt förstås marknadsförde sin egen sorgbearbetningskurs på olika sätt. Inte minst genom att gå igenom statistik relaterat till sorg.

Det var mer underhållning än att jag blev illa berörd. Jag blev dock ledsen när vi skulle prata med vår närmaste granne för då blev det naturligt att berätta vilken slags sorg/förlust vi hade bakom oss, annars hade uppgiften blivit konstig. Det intressanta i det hela är att vi människor har oftast flera sorger och obearbetade förluster som kommer fram när vi bearbetar den centrala (som vi ibland tror).

I mitt fall måste jag ständigt påpeka att det är inte bara Thomas som dog. Det är inte den enda förlusten jag har. Jag sörjer att jag inte längre delar min identiska barndom med någon, någon som hade samma preferenser till föräldrar, syskon, släkt, klasskompisar, händelser osv. Jag sörjer Thomas barn, mina föräldrar, min syster, mina barn, min släkt, mina vänner, min livssituation, mitt bemötande från andra, drömmar, motivation och tillit. Jag sörjer förstås alla framtida händelser som jag skulle önska Thomas fick vara delaktig i. Mest förstås vad gäller hans egna barn/familj.

Det är därför det har tagit "så lång tid" för mig. Jag har inte blivit bemött som jag borde och det finns så mycket att bearbeta. Ingen har riktigt frågat mig hur det känns och vad jag tror jag behöver utan det är en massa spekulationer om vad som är bäst för mig, hur det brukar vara etc - jag har till och med blivit ifrågasatt. Och när alla utgår ifrån att det "bara" är en bearbetning av just den personen eller saken..det är ju så mycket omkring som följer med!!
Så stor skillnad när någon bara vänder på allt och ser mig. Lyssnar. Förstår. Ger med öppna händer utan förbehåll. Utan att tänka på vad det innebär för logistik eller uppoffring. Då kommer lusten från mig. Jag blir bekräftad, trygg och vill också.
Jag vill säga också att det här är under tiden då jag faktiskt inte hade förmåga att tänka logiskt själv utan var beroende av andras insikt och förståelse.

Jag blev varken ledsen eller glad av att vara där. Inte stärkt inte peppad inte övertygad bla bla. Dock bekräftad till viss del även om han inte alls pratade mkt om just dödsfall. Det var när han berättade om hur vi människor per default uppfostras i att förtränga känslor.

"det var inte så farligt", "det där gick ju bra", "ryck upp dig", "ta dig i kragen", "var tacksam över..", "var stark", "du hittar snart någon bättre", "tänk vad skönt"..osv
Det är därför det är så viktigt att låta barn få fortsätta känna, så som de/vi automatiskt gör när vi föds. Det är viktigt att vi får fortsätta känna, för att kunna hela.

Folk kämpar för att hitta rätt ord men det finns inget uppfunnet ord som kan beskriva vad man känner.  Bättre att säga att man inte förstår eller vet vad man ska säga och sen lyssna i stället.

Fråga om du får ge en kram. Men inte en kram med klappar, strykningar - en kram. Håll om. Det kan bli länge 3-6 min kanske längre. Men förstör inte känsloruset som går genom den sörjandes kropp med klappar eller strykningar, då avstannar processen. Vänta tills den sörjande släpper taget. Du kommer få ett tack.

Jag är där jag ska vara. De orden bekräftade mest. Det vill säga att alla symtom är naturliga. När de än kommer. En period kanske du inte äter alls (check), för att sen äta för mycket (check) , inte sova (check), sova jättemycket (check) jobba bra, jobba dåligt, vara social, asocial, träna, inte träna - ja det är lätt att utveckla missbruk av alla slag, mat, alkohol, socker, sex, träning etc. Att allt går i perioder.

Att man är trött och koncentrationssvårigheter är mest utmärkande på någon i sorg. Kroppen jobbar så mycket med alla känslor.

Att jag gjort rätt som inkluderat mina barn bekräftade han också. Det sägs att man inte ska låta barn höra se att man är ledsen men precis som jag så är hans övertygelse om att man gör barn en otjänst genom att inte låta dem delta. Det kommer visa sig senare som sorg/förlust för dem. Vi vet ju att barn inte är dumma, inte sant.

Jag har eg gjort alla rätt. Jag har pratat, jag har gråtit, jag har kastat pilar runt omkring för att försök till självhjälp iaf, jag har inkluderat mina barn. Jag har stått upp för att jag känner. Trots att vårt samhälle inte är utbildade för det. Föreläsaren har gått åtskilliga kurser och utbildningar minns inte hur många samt åtgärdsprogram men det var många - inte nånstans har han fått utbildning i hur man hanterar förluster. Han har kollat med poliser, präster, diakoner, socialtjänstemän etc - skrämmande dåligt. Och då pratar vi alltså om att kunna hantera människor som inte bara förlorar någon i dödsfall, utan livshändelser, separationer, sjukdomar, flytt, ja vad det än må vara.

Jag vet och förstår att många tycker jag är jobbig. Kanske överdriven i min sorg och tafatthet. Och jag förlåter er. Jag förlåter er för att ni inte förstår bättre.

Jag är där jag ska vara. Och jag är en jättebra människa. Det är ingen affirmation i sammanhanget utan en bekräftelse.
Thomas, du och jag. Vi var tvillingarna som det pratades om, som folk ville hänga med, omtyckta och trygga. Sen kom älskade lillesyrran. Vi tre som skulle hålla ihop. Japp. Grattis fina bästa bästa brorsan, jag är så ledsen för att inte kunna dela födelsedagar med dig längre, tävla om vem som messar först osv. Du vet att jag alltid ville ditt bästa även om jag säkert gjorde dig besviken många gånger. Thomas åh vad du saknas här. <3