Enerverande upprepning.

- Nä nu måste du rycka upp dig! Orden är till mig själv. Men det är inte så lätt.
Jag ska tala om varför. När barnen är hemma med mig, vilket de nästan alltid är, så är fokus på dem. Och så har det varit hela året även om jag mått pest stundom och varit långt under isen. Men det är ändå allt kring barnen som hållit upp mig. Samma sak med jobbet. Inte alla vänner och partner/kavaljerer har stått pall/visat sig vara rätt.
Nu är det mindre jobb och barnen är borta. Jag åker med. Nedåt.

Jag har både lust och inte lust att träffa andra människor. En del vill nog inte träffa mig. De som vill träffa mig mer eller förstår/förstått mig bättre än jag själv vinner.

Ligger här helt däst. Jag har inte ätit mycket i dag, går ut och käkar middag utan att vara hungrig men bara för att jag borde vara det. Ja ni läste rätt, helt ologiskt. Blir ännu mer däst. Träffar en annan vän och har en fin stund i kvällssolen. Promenerar hem. Tänkte ta ett glas vin när jag kom hem men det tog stopp. Magen är i stillsamt uppror. Gör inte så mycket väsen av sig men markerar stopp.

Läste förresten i dag att det finns en förkortning på tre bokstäver för det där tillståndet när man har problem vid mens. Nej inte PMS det var något med A. Och det i kombination med t ex mycket stress och/eller depression. Då bildas för mycket kortisol och man får problem vid mens, sådana problem som jag har med en helt uppochnedvänd mage, för att inte tala om humöret.

Jag kan förstå att ni inte förstår när det gäller min bror. Men vi hade börjat fläta ihop oss igen, nu när han blivit pappa ..ok det här har jag redan skrivit om. Vi hade så mycket kvar att ge varandra! Göra tillsammans! Alla vi tre syskon med familj.
Jag och Thomas, ja så fina minnen men allt känns bara surt just nu. Och barnen..

Att rycka upp sig från "småsaker" är lättare det förstår ni säkert ändå. Bör vara iaf. Familj och nära är ju ändå kittet i ens liv. För de flesta. Jag dömer inte andra efter hur de lever och fungerar men hos oss har familjen varit väldig tight. Därför är det som det är nu. Jag vet att jag själv måste ta mig ur detta och lära mig leva med sorgen. Acceptera att alla runtomkring kanske inte är de jag trodde. Inte ens jag själv.
Att folk inte förstår bättre med sina kommentarer och sin missunnsamhet. Med sitt oförstånd helt enkelt. Så långt har jag nog redan kommit.

Träning och sex, bekräftelse och kärlek. Jobb och uppmuntran. Saker jag mår bra av. Då är det väl det jag ska sikta på. Mantra mantra.