 |
| Öppen för tolkning. |
En liten snabb hälsning bara. Det är fint väder, nationaldag, ledig dag - nu vill jag komma ut. Men jag ska snart ta upp det här med att folk frågar mig "hur är det med saknaden av din bror" kanske till och med att de frågar om jag saknar honom mindre, att det går "lättare"? Alla relaterade frågor låter konstigt i mina öron men ett möte härom dagen med en ny vän som inte alls har så bra eller nära kontakt med sina syskon får mig ånyo förstå att det är nog inte så lätt för folk att förstå. Jag framstår säkert som destruktiv i min sorg, överdriven och "som om jag levt 50 år med en livskamrat som dör" osv men ok nu börjar jag ju orera här..samma sak som att en vän som opererats för en knöl i bröstet sa härom dagen till mig att inte en enda av hennes kollegor hade hört av sig. Man tror inte det är sant och folk tror nog att de närmaste ska vara bäst på att höra av sig men så är ju inte fallet eller det är iaf inte så självklart inser man.
I går hann jag med att jobba halv dag, vicka på tre klasser och nästan att jag också tränade själv men återigen så iddes jag inte. Jag var tillräckligt hög av den bekräftelse jag fick av att träna och inspirera, peppa andra. Och jag är nöjd med min insats också - så roligt när det man tänkt går hem hos andra.
Men just för att dagen var så proppad av adrenalin, dopamin, en aning testosteron och säkert massa kortisol så kom allt i jobbiga drömmar i stället. Jag kunde betrakta drömmen utifrån medan den pågick, det är sjukt så jag vet att jag "var medveten" om att en viss bearbetning försökte närma sig mig via sömnen.
Men ok, ha en fin dag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar