Post- Stockholm Marathon

Sov till nästan 10 i morse. What? Barnen var uppe förstås och tyckte det var jättelustigt att jag sov så länge. Gick ganska snart ut och solade på ballis i stället. Men jag var rastlös och hade huvudvärk så jag fixade kaffe och recovery-brus utemellan. Bakade scones. Började tvätta. Vi gick ned till bryggan och barnen badade, jag snackade. Tvättade, hittade nya att snacka med. Badade, alltså jag. Hängde upp tvätt, lagade middag och sedan tränade söndagsgänget. Trodde inte jag skulle fixa att springa själv men det var inga problem! Jag hade till och med skor på mig! Punkterade alla 1,2,3,4,5 blåsor och satte lite plåster och sen in i Merrelskorna, de enda där tårna inte känns av.

Loppet..jag är lite ambivalent att prata om Marathon då alla har olika preferenser, förutsättningar, omständigheter, målsättningar och inställning till det här med träning och tävling. Jag är dessutom ganska förvirrad om ifall jag har gjort en bra insats, brabra insats eller till och med otrolig insats. Det jag minns mest är att jag här och där under loppet tänkte "Camilla shit du springer marathon". Ja, det var lite speciellt måste jag erkänna. Jag har ju sprungit längre distanser än så men just det att det är så stor grej - mycket folk som springer, mkt folk som tittar, tevesändning och ja så mkt om och kring. Och alla dessa människor som springer. Det är olika kroppar, olika träning som ligger bakom, olika slags mål, förväntningar, det är skador, ja allt. Man har ingen aning.

Jag har läst en del bloggar om just Marathon i dag, dem som kommit i min väg via facebook och vissa blir jag helt bestört om. Jag läser om hur de gråter när de tappade i tid och hela deras berättelse blir en enda stor dramaqueen. Alltså så viktigt kan väl inte ett marathon vara? Jag ska absolut inte negligera de människor som lägger ned tid och möda på att exempelvis följa ett marathonschema och sen då blir besvikna när dagen D inte blir som de vill och önskade men allvarligt. Eller ok jag ska inte säga nåt I rest my case.

Jag tycker att det var lite coolt att jag bara hoppade på detta, det tycker jag. Jag tycker också det är lite coolt att jag sitter på gräsplan på ÖIP en halvtimme innan och försöker klippa till lite sporttejp till fötterna. Till de där skorna som jag valde för att det är de enda "vanliga" skor jag har. Skor jag använder till vardags och inte springer i men de är "springskor."

För att sammanfatta loppet så gick det bra. Absolut. Jag som sagt att jag aldrig ska springa marathon för att jag "inte är en asfaltsmänniska" och att min kropp inte pallar just det - fixade det fantastiskt bra egentligen. Tror att det var folkfesten i sig som står bakom det mesta.
Men, jag måste säga det igen - jag hade värsta dagen på mensen och det är ingen ursäkt att säga att det är en bedrift att stressa kroppen på den dagen. Det är ett faktum och det vet åtminstone de kvinnor som har vanlig mens. Jag funderar starkt på att testa spiral igen för att slippa detta. Jag har åtminstone pratat med tre andra kvinnor i dag som precis som jag fungerar som sämst just denna första flödesdag. Om man fick skulle man ligga ned och läsa tidningar eller liknande. Det tar liksom kraft från benen och de blir som sockerdricka. Man har dels magvärk, svag i ryggen, kanske huvudvärk samt att man eller vi iaf, får igång magen lite extra.
Jag säger det här mest för att informera de män som läser detta och ni kvinnor som glömt hur det är. Det var nog hur som helst den största bedriften från min sida, att springa 42 km på värsta mensdagen.

Jag hade ingen huvudvärk och jag kände varken mag eller ryggvärk i början. Mensvärken hade jag haft under hela fredagskvällen i stället. Inget kändes eg fel. När jag stod på startlinjen började jag dock fundera på om mina tejpningar eg var så bra så två hann jag slita bort innan start.

Ok nu verkar det som om jag ändå skriver om loppet? Det kanske ändå är lite kul att läsa om?
Jag fattade aldrig när loppet kom igång, fullt upptagen som jag var av att hitta rätt spellista på spotify. Men vi fick gå en hel del i början innan hela klungan kunde börja jogga lite lätt. Den första milen gick jättesnabbt så snabbt att när jag trodde det gått 10 km så var vi redan på 12. Jag flöt fram tyckte jag så jag började vittra om en tid på ca 3, 30 tänkte jag. Vilket gjorde mig så förvånad i mitt inre så jag fattade ingenting. Fram och tillbaka tänkte jag om det var så himla klokt att jag sprang på så pass snabbt, det kändes inte som någon bra strategi om jag säger som så.
Men tvärtemot hur jag tänkte på Lidingö Ultra så tänkte jag nu att jag skulle springa på tills jag inte pallade längre så hade jag i alla fall igen alla kilometerminuter jag tjänade i början.

Lite roligt var det att jag blev omnämnd i teve när jag precis skulle springa under Slussenviadukten. Var det nån som såg på teveeeee?? Men det var ju inte mitt riktiga namn utan hon vars nummerlapp jag fått överta. När jag för en gångs skull blir omnämnd, så är det i någon annans namn? Haha.

Jag hade inte läst på någon karta så jag hade ingen aning om bansträckningen. Känns faktiskt som om det kvittade. Rätt många som sagt att de skulle stå och heja men det var  bara 3 stycken som jag faktiskt såg. Men allt beror ju på vilken sida de står på och vilken sida jag springer på, inte så enkelt i praktiken :). Kul och peppande är det iaf!

När jag passerade en halvmara hade jag en riktigt bra tid. Men det var efter det som jag dök in lite i väggen. Kanske vid 23-24 km. Jag började få ont i magen och fick sakta ned på tempot rätt rejält. Det kändes tungt och tråkigt och jag började se mig om efter bajamajor. Inte för att jag egentligen trodde på mirakel men det satte sig mentalt. For your record kan jag säga att det hände aldrig något på de där bajamajorna. Magen var spänd som en fiolsträng och jag kunde inte själv slappna av. Och att dra av sig mitt midjebälte och hålla på kändes som så himla tidsåtgång. Jag var heller inte säker på om det var mensvärk eller om det var gelen eller något annat den protesterade inför.

Jag förstår ju nu efteråt att det var idiotiskt att trycka i mig en hel pizza på fre kväll och sen ordentlig grötfrukost på lördag när jag hade ätit rätt lättsmält hela veckan och jag brukar dessutom aldrig få i mig en hel pizza vanligtvis - samt att magen kommer igång extra vid mens, så allt var ju en kombination. Inför Lidingö Ultra åt jag helt normalt innan och hade ju heller inga problem med magen då (ja iof den reagerar på de här gelen tror jag med lite kramp).

Jag vet inte om jag kom igen efter det där egentligen. Tyckte alla stirrade på mig när jag kom ut från bajjamajjan haha - nä men jag tror att det släppte lite igen strax före Slussen vad var vi då, kring 32 km? Vågade iaf inte ta emot nån nötbar längs Skeppsbron, inga bananer, saltgurkan spottade jag ut,  buljongen var äcklig och åkte samma väg - det var bara sportdryck och vatten som gick i. Men jag fick kramp varje gång tyvärr, och rapade som tusan. Det var också jobbigt då jag var så himla törstig. Hela loppet egentligen, så törstig.

Andra gången Västerbron. Gick bra, jag ansträngde mig för att springa upprätt, med stil liksom. Och jag sprang, till skillnad mot många andra. Men annars tänkte jag på att det var så många som sprang om, överlag under hela loppet. Störande! Haha.
Men visst sprang jag om en del bekanta ryggar sista 3 km. Dessförinnan hade jag haft en dipp till, och den kom på Norr Mälarstrand kring 36 km. Jag kände doften av kaffe vid stadshuset men magen vred sig i kramper och det kändes som om jag sprang långsammast av alla. Tänkte att om jag dricker kaffe kanske jag får ut all skit, bokstavligt talat och det vete tusan vad som hade varit smartast men jag trippade på och tänkte att lååt magen lugna sig. Jag var törstig och drack, varje kontroll även om det medförde att kroppen knöt sig och jag fick jogga mig fram nån knappa km varje gång. Ja tyvärr var det så det såg ut denna gång.
Jag fick också ont i bäckenet/ ljumsken en stund. Det har jag aldrig fått förut men skyller också det på mensen. Ibland får jag nämligen ont i det partiet vid mens och det är  hormonellt, precis som bäckenuppluckring. Ett arv från tiden som gravid helt enkelt.

När det stod 40 på min klocka var jag bara vid 39 skylten. Det var en stor besvikelse. Min klocka visade fel på en km! En vän har försökt förklara att man springer längre än angivelserna då vi löpare inte springer den kortaste vägen men jag får ändå inte ihop det. En km är mycket och så långt bort stod inte bajjamajjorna! ;)
Hur som, det var magiskt när det stod 40 km till slut och jag tror jag lyckades höja tempot en aning. Jag insåg att jag inte skulle komma in under 4 timmar men att det skulle bli snudd på om jag bara kunde hänga på in så det höll mig väl uppe men det var bara att inse. Jag hade mycket mer flås att ge, men kroppen hängde inte på.
Ska bli intressant att gå igenom Garmin om jag ids för jag tror aldrig jag hann komma upp riktigt i puls nångång.

Äventyret slutade på dryga 4,03 och med det får jag nog vara väldigt nöjd. Min kropp presterade över förväntan eller ja jag hade inte förväntat mig nåt men man ska inte underskatta det där med mensen, vilken stor grej för kroppen det är att deala med, utan att också få ta ansvar för ett marathon. Och min tandvärk tidigare i veckan, all press och stress kring hjärtat och att jag hade en osedvanligt ledsen vecka. Jag har kanske ett starkare psyke än vad kroppen egentligen är.

Det hade börjat ösregna ca 5 km innan mål men som tur var var det varmt i luften så det var först i mål man började inse faktum. Jag såg människor dricka öl och käka korv och förstod att det serverades någonstans men jag ville bara hem! Jag ville äta men vågade inte. En öl, åh vad jag hade drömt om öl under loppet. Men det var bara att ta sig hem, jag fick till och med för mig att det rann blod längs benen men så illa var det inte riktigt som tur var.

De som inte kan gå eller röra sig i dag är förstås dem som tagit ut sig, pressat sig och haft något mål att persa mot. Jag är fräsch i kroppen, jag känner dock lite av min vänstra vad som var stel redan innan, mina tår är än en gång sargade, kanske lite värre t o m än sist men magen hämtade sig under gårdagkvällen trots att det blev en lång toavaka och inget "seger"vin. Men serni, det blev det i kväll.

Och jag måste säga att jag skulle inte tycka det vore värt att pressa sig så mycket så man är skadad eller sänkt för lång tid framåt. Hellre att göra en godkänd insats och sen kunna röra på sig obehindrat. Eller säger jag så bara för att jag nu rent praktiskt inte kunde pressa mig?