Det är ju fantastiskt att få klä sig i träningskläder på jobbet också. Rev av några prislappar på de kläder vi har till försäljning och satte på mig. En kund tyckte att jag hade, hm hur sa hon, jamen typ avancerat i min klädsel. Jag tar absolut inte illa upp, förstår vad hon menar - i början försökte jag gömma mig i kläder. Det brukar sällan bli bra.
Jag ser ju hur magen guppar där jag går, och fläsket trillar ut på alla sidor den kan men faktiskt så är det mest beklämmande att varje gång jag ser mig så blir jag påmind om varför jag ser ut såhär. Det är sämst.
Rent muskelfysiskt så har jag blivit stark igen, konditionen har jag eg inte testat då all motivation till att pressa mig i puls och kondition när jag springer är borta.
Måste söka mig vidare jobbmässigt. Det här var bara en tillfällig lösning och den har varit bra för mig, inte tu snack om saken! Och jag kommer nog bli kvar på nåt sätt men det betalar inte alla räkningar. Men återigen slås jag av hur utlämnad man är en sådan här gång. Jag säger inte att jag kommer bli hemlös men det är faktiskt många hemlösa som hamnat där, indirekt på grund av sorg. Det vill säga sorg, inte orka jobba/tappa jobbet, inte kunna betala räkningar, vräkt.
Så om ni vet/ser nåt som passar mig :)
Hämtar cykeln och får veta att en växelvajer var av och bromsskivan var lite skev. Skönt att cykla med en både ren som nyservad cykel. Undviker dock cykelbanan då den är full av hemskt grus.
Läser kommentaren på mitt förra inlägg och bryter ihop fullständigt, inför barnen. Tjusigt. Just raden om att jag ska leva för min bror som inte fick den möjligheten..att återigen fejsa att det är ett faktum och inte bara något tillfälligt. Är det verkligen för alltid? For real?
Raden om att jag ska leva för min syster, mig själv, mina barn osv. Hur länge ska jag orka? Det känns som att det bara är jag som ger, kämpar, försöker hålla ihop, tar ansvar. Jaja barnen kan jag ju inte belasta, inte nån förresten. Jag måste väl inse att man inte kan ändra på någon, då är det jag som måste ändra på mig själv. Men till vilket pris?
Ego människor har alltid irriterat mig. Men att å andra sidan vara en person som tar på sig dåligt samvete åt alla håll är absolut inget att hylla heller *moi*.
Varifrån ska jag få energi och kraft? Betänk att jag också är ensamstående till 100 %, har ingen hjälp el stöd att hämta från barnens pappa. Hallå jag säger det inte självömkande!
Sex och närhet är en sak och det vägrar jag tycka är fel och missunna fan inte mig det, i flera månader har jag inte haft lust överhuvudtaget men nu kan jag ja, fly in i det om du så vill - jag känner att jag mår bra av den bekräftelsen jag får, den stunden av att koncentrera sig på något annat, vara i något annat - tyvärr är jag inte kär i någon eller ens kan tänka i de banorna riktigt - vem är jag just nu? Vad vill jag? Vad betyder något? Vad betyder vem? Vem betyder vad? Vem skulle vilja "ta på sig" mig? Det kan jag inte kräva, vore inte fair play.
Samtidigt behöver jag bekräftelse på att jag duger fast jag är halv, fast jag har sorg, fast jag inte alltid kan vara den som ger mest. Jag behöver bli sedd. Men inte att någon ser ned på mig. Jag kanske är bränd för att jag faktiskt möttes av en ego
människa i min akuta sorg. Alltså en människa som sa sig tycka om mig men inte kunde ge när det behövdes som mest. Och det var inte bara han förresten.
Så kallade vänner som jag haft i 20 talet år har visat sig inte alls vara speciellt bra vänner, poff så försvann dem, det hade man väl aldrig trott? Plötsligt slutade vissa vänner att höra av sig via telefon men antalet sms och fejsbookmedd ökade lavinartat. Sorg skrämmer. Och andra jag typ eg inte känner så väl har skrivit finaste meddelanden, dragit ut mig på things osv. Blivit nära.
Kanske skulle man önska att de där riddarna verkligen fanns. En riddare som ser mina behov och vill ge utan förbehåll. Och som eg inte frågar utan bara tar fast han eg ger om ni förstår. Ger man så får man vanligtvis så det ordnar sig nog i slutändan.
Om alla oavsett relation till just mig, visste hur ensam man känner sig. Liten och utlämnad. Utsatt och självömkande. Rädd. Ensam sa jag visst. Om ni någonstans förstod bättre så vet jag också att ni hade lyft luren, kanske skickat ett kort, en uppmuntran. Jag vill tro det i alla fall.
Det borde finnas på skolschemat. En sådan viktig sak. Så många som faller bort, ur, ifrån - livet och systemet - för att folk inte förstår vad lite som behövs för att det ska vara mycket i dens ögon. Och varför vill man inte göra det där lilla för någon annan, visst det är jobbigt, tough shit men det kan ju inte mäta sig mot den som är direkt drabbad?
Det klassiska är ju att folk har så jädrans fullt upp med sig själva, looking good, självförverkling, oja sig över trivialiteter, sköta sig själv och skita i andra. Gärna läsa om andras olycka för att på så sätt indirekt vara glad över att det inte är de själva. I know. Men vad är det som betyder något här i livet? När det verkligen kommer till kritan.
Jag har nog blottat mig rätt mycket här i bloggen. Säkert på ett sätt som är helt främmande för många. Jag har ändå inte skrivit allt som händer, allt jag känner, alla mina farhågor, rädslor, styrkor, tankar. En del har varit provokation, en del är rena farhågor, ibland skrivet en dålig stund, ibland en bra stund. Det mesta händer faktiskt också utanför dessa väggar.
Jag vet inte varför ni läser. Om det är för att ni fascineras av ämnet sorg och vad det ger med sig, att ni passar på att vältra er i min olycka, att ni tycker synd om mig, tycker om mig, vill veta vart jag tar vägen - kommer jag "tillbaka" eller trillar jag av pinn? I dont know.
Jag hoppas i alla fall att ni har fått er en tankeställare, på nåt sätt och av nåt jag har skrivit. Att ni har läst/läser tyder i alla fall på någon form av engagemang. Å det tackar jag för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar