Jag sitter i en trapp någonstans i Sthlm. Jag vill bara gråta. Det där med att det alltid finns något positivt är ju fan som att spotta mig i ansiktet. Ja hej, jag har fina barn, jag har inte varit förkyld i vinter och jag har inga svårigheter att få sex om jag vill.
Sen då? De flesta har nåt som kanske inte rockar så bra, det kan vara jobbet eller träningen eller mkt sjuk, ok.
För mig är det på nästan alla fronter. Saker faller runt mig och jag har sån jävla otur. En del är mycket riktigt i kölvattnet av min personliga tragik och förlust och det gör det än mer fördjävligt.
Hur mycket tål jag? Vad vill livet mig? Var jag en häxa i mitt förra liv och nu ska jag sakta dö för att sona mina brott?
Finns inget skyddsnät för de som hamnar i situationer som jag. Det skulle vara ett upprop på nätet då, en sista vädjan till de goda människorna som förstår och vill göra en god insats.
Men så lågt sänker jag mig inte.
Nä jag har inte PMS ens en gång. Det räcker med de faktiska bakslagen och verklighetens krassa öga som fyrkantigt betraktar alla öden som inte faller under socialt omhändertagande, Maria Pol, självmordskliniker el likn. för att uppgivet sätta mig i denna trapp innan jag lyfter huvudet än en gång.
Men jag vet inte hut många ggr till jag orkar lyfta huvudet. Kommer jag vara ett av de fall som blir en snackis, efteråt. När all eftertanke är för sent ute?
Sorry att jag sa nåt men. Och skulle jag berätta allt el hälften skulle ni inte förstå hur jag kan komma med glada tillrop utemellan.
känner med dig och för dig.... har hittat din blogg genom din syster som jag gick ihop med på Eskilstuna Folkhögskola. Jag kan inte sätta mig in i att förlora en så nära, en tvillingbror men skulle min man inte finnas vid min sida så kan jag nudda vid känslan, outhärdlig! Vill berätta hur livet kan ändras från mörkt till ljust. Efter en livskris straxt innan jag fyllde 40 så ändrade jag hela min livsstil och livssituation. En tuff resa för alla i min närhet. Det ledde för fyra år sedan till en skilsmässa (efter 20 år tillsammans) med allt vad det innebär två barn och fd mannen som såras allt blir kaos. Idag lever jag med en själsfrände, min glädje, mitt allt. Något som jag bara trodde fanns på film eller i böcker. Min man (vi är gifta) förlorade sin fru för fyra år sedan i hemmet, han och sonen hittade henne... Han trodde heller inte att det vi funnit fanns i verkligheten, men vi har hittat Det! Ge inte upp livet du lever bara en gång och dina barn behöver dig! Någonstans runt hörnet finns ljuset, lev för din bror som inte fick den möjligheten, lev för dina barn, lev för din syster som redan förlorat ett syskon, lev för dig själv, vi vet inte när ödet vill något annat. Kram från Lotta
SvaraRaderaHej Lotta. Oj, vad dina rader berör mig. Jag blir både ledsen och rörd och väldigt glad för din skull. Jag gillar sådana historier! Det är klart det är svårt för mig att se någon slags vändning av många olika skäl men du har rätt i att mina barn behöver mig. Tyvärr vissa dagar är det ingen tröst och det är ju hemskt att säga. Man kan tycka och fundera på hur stor plats ett syskon kan ta men det är en större grej än vad folk förstår, kanske också vad man har för familjebakgrund förstås. De flesta kan nog inte heller förstå vilka slags konsekvenser och följder en sån här händelse ger, det slår vilt åt många håll och mycket inom familjen tyvärr :(. Det är trots allt en bit av kugghjulet som är borta om jag uttrycker mig så.
RaderaTack för dina ord ändå, verkligen. Jag vet inte mer vad jag kan säga. Kanske är det viktigt att bli sedd i sin sorg, ja det är det. Tack för det! Kram, Camilla