Jag fick precis frågan ifall jag vill bo med en kille på hotell en natt nu till veckan. Frågan ställdes via facebook. Det händer inte alltför sällan att jag blir kontaktad via facebook om allehanda saker.
Folk kontaktar säkert er också, det är ju ett nätverk för fler än jag - jag säger inget annat. Dock har jag fått kommentarer om att "jag vill också att nån kontaktar mig" mest skämtsamt säkert, inte vet jag men om ni tänker tanken varför så pass många skulle kontakta mig specifikt så lämna den därhän. Dels har jag redan tänkt den själv och dels så är det ointressant, det är faktum, punkt - typ.
Det är alltså allt ifrån människor som vill veta min åsikt i en fråga, de vill ha tips om saker de tror jag vet, det är vänförfrågningar och tydliga flirtar. Och, från både killar och tjejer.
Men när jag berättar om detta till folk så är allt flirtar. Alla kontaktförsök. Hm, tanken är ju smickrande men jag vägrar tänka så. För om jag tänker så innebär det ju att alla inledande kontakter jag själv gör är flirtar. Och det är det ju inte. Eller?
Det tas ju för givet att man är singel om man inte har skrivit annat på facebook visst är det så? Jag har haft relationer utan att jag annonserat det på fejjan. Det betyder inte att oh jag vill hålla alla dörrar öppna eller liknande men just kärleksrelationer jag vet inte, det är väl inte det första man behöver göra och ja, måste man? - sen en annan sak - det blir en smula..löjligt när folk skriver sina gullegull meddelanden på facebook till sin kärlek, med hundra hjärtan efter, tycker ni inte? Absolut nån gång då och då - hallå jag menar inget annat (för om man inte gör det alls är man antingen singel, ovän eller okär eller hur) men ständiga kärleksbetygelser..via facebook? Trots allt är ju kärlek något mellan två människor och inte en show-off på nätet? Säg det med ett sms, med en blomma el hellre ett lämnat kärleksbrev på kudden. Personligen får det gärna sägas med diamanter och utlandsresor. En häst eller en snabb bil. Ok då, en fotmassage duger också bra.
Men det anses ju missunnsamt, bittert eller avundsjukt att säga och tycka sånt här så det passar jag mig för. Men oss emellan så..
Nu kom jag ifrån ämnet känns det som. Men jag tänkte bara att kanske är det därför det anses riskfritt att kontakta mig för att jag inte har någon relationsstatus på facebook. Men det är ok. Jag dömer ingen och jag tycker i grunden att det är befriande med människor som vågar!
Lite gulligt med dessa 25-åringar som skriver rara saker, typ att de vill träna med mig eller annat. Och naturligtvis inte bara från människor jag inte känner. Det kommer meddelanden från människor jag känner mer eller mindre också som skriver uppmuntrande saker, tips eller bara en liten hälsning. I like it. Det som är en liten suck över är när det kommer en vänförfrågan, jag frågar alltid då hur vi känner varandra. Då skrivs det ofta "oj förlåt det var ett misstag, jag trodde du var en annan osv". Eh ok, ja så kan det ju vara - eller inte. Om det inte är så är det ju charmigare att säga "nej vi känner inte varann men jag skulle gärna vilja" :). Men om jag nu godkänner denna förfrågan så innebär det ju inte att jag automatiskt vill dejta dig?
Det har hänt att jag godkänt en vänförfrågan för att denne någon är en god vän till en god vän till mig. Så har rena trakasserierna börjat med påhopp som "när ska vi träffas, för jag ska ha träffat alla jag är vän med", "vill du inte träffas din fegis" osv.
Jaja. Så fick jag nu denna frågan om en hotellnatt. Återigen, all heder till folk som vågar leva, vågar fråga, vågar ta risker, vill och vågar visa att de vill, vågar känna, vågar!
Det enda jag begär överhuvudtaget när folk tar kontakt är att det måste vara med en viss finess och självklart respekt. Finns inte det då är det inte ens värt att ha en dialog.
Jag har gått så långt att jag vänt frågan vad som förväntas. Det förväntas inget mer än att få träffas.
Vem är då denna person? En person som har försökt träffa mig i ett års tid. Vi har gemensamma bekanta, vi har träning och friskvård som gemensam nämnare samt viss gemensam bakgrund. Dock skiljer det 11 år mellan oss. Om jag går med på att träffa honom, gör jag det då för att tillfredsställa hans önskan (om att träffa mig, sakta i backarna nu) eller gör jag det för att jag är nyfiken.
Hur mycket spelar fördomarna in om hans ålder (vs äldre kvinna), viss meddelandestatistik samt det faktum att han faktiskt frågat om jag vill bo på hotell med honom. Vad jag menar är att hur mycket han än bedyrar att han inte "vill nånting mer än att träffa mig" så talar mycket emot honom i det fallet. Men om jag returnerar det rakt i fejjan på mig själv så skulle jag också kunna fråga en sådan sak till en annan. Utan att mena annat än att jag faktiskt tycker det är kul att träffa nytt folk, en förutsättning dock är ju alltid att personen är intressant på något sätt, helst smart och att vi har något att utgå ifrån. Så varför låta mig påverkas av hur samhället (läs de flesta andra) tror i liknande fall.
Ok, hotellinviten är ju tveksam fortfarande. Men visst fasen är det lite smickrande ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar