Våga lyckas?

För några veckor sedan tittade en kraftfull man mig stint i ögonen och sa "Du vågar inte lyckas". Jag vände och vred på begreppet inombords men kände ändå direkt att det låg något i det. Hur kunde en person jag aldrig träffat tidigare se det bara genom att prata med mig knappt en timme.

Jag beundrar alla som bestämmer sig för något och sedan gör det. Jag vet inte hur mycket jag bestämmer mig för dagligen men det är ingen idé. Om jag bestämmer mig för att inte äta bröd så kan du vara säker på att jag nästa dag köper två olika sorters bröd och att jag samma kväll innan ätit upp allt bröd som fanns i huset. Om jag bestämmer mig för att inte äta smågodis så kan jag säkert sträcka mig så långt som att inte köpa just smågodis men då går jag och köper konstiga färdigpåsar som jag normalt inte köper, för det är ju inte smågodis. Ska jag inte äta choklad bakar jag en kladdkaka. Ja ni fattar.

Just det skapar nästan en ätstörning hos mig. Det är ju helt sjukt. Men om jag skiter i allt så reglerar jag det bra. För ska jag säga en sak, jag är egentligen inget sockerfreak. Fikabröd är inget jag går och längtar efter, godis kan jag vara utan om jag inte fått för mig att äta det eftersom jag förknippar det med kreativt arbete..well - och snacks och sånt - ja till vin eller öl är det gott så håller jag ifrån mig det så funkar det också. Bröd och ost har dock varit mina stora akilleshälar, bröd gör mig svullen om magen så det borde egentligen räcka som motivation men säg det som är bra med godis så förstår ni det där med orsak och verkan.

Samma med träningsprogram. Hur många ggr har jag inte sneglat på träningstidningarnas 2 veckor till superformen, platt mage på 8 dagar, bli en elitgymnast på 5 timmar. Men jag kan inte. Då tränar jag ingenting eller vänder hem efter 4 km. Och sätter mig framför en film med en chipspåse.

Jag börjar förstå starkt att jag inte vågar lyckas. Han har rätt.
Det snackas jämt om att man ska våga misslyckas men vet ni det är jag bra på! Jag kan bjuda på mina tillkortakommanden och till och med skratta högst av oss alla åt dem. Aj aj inte ska någon ens kunna tro eller misstänka att jag är pretentiös och tar mig själv på allvar - för det är fult (om jag gör det, andra som tar sig själva på allvar beundrar jag ju).

Nej jag äter mina mackor, godis och chipspåsar och tränar med en klackspark- och dagen innan loppet en gigantisk pastamiddag, dricker för lite och går och lägger mig för sent. Jag snoozar för länge, äter för mycket frukost och hinner inte gå på toaletten. Jag har inte gjort i ordning kläderna så har jag otur hittar jag inte ens min sportbh eller två lika strumpor. Jag vet inte vart jag ska så till slut blir det taxi och jag får springa till start. Känner ni igen mig?

Kanske gick det bra ändå? Men förstå mig om jag inte känner mig nöjd. Jag är fan så rädd för att våga lyckas!

Hoppas du tar dig själv på allvar. Because u r worth it.