Peppning. Tack.

U can do it, säger jag till mig själv. U can.
U can.
I can.
Jag kan.
Jag ska.

Så där.
Jaja, vi får se.
U can.
Ok.
Jaja vi får se.
U can. I can. Jag kan. Jag ska!

Att peppa mig själv är livsnödvändigt nu. Nej jag är inte deprimerad men jag känner att mitt självförtroende racklar.
Sorg, att sörja är både destruktivt som nödvändigt. Jag tycker att jag är stark som vågat visa mig svag, vågat be om kontakt. Nu vill jag inte längre be om kontakt, jag vet inte vad jag vill egentligen. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Men inget är eller blir som förr.

Jag är medveten om att det börjar ta en annan riktning. Att jag inte vill tala om det, för det finns inte så mycket mer att säga. Det är som det är.

Tar upp en halsduk som Thomas haft och sniffar djupt in i den. Låter kanske som en kärlekshandling närmare likt en sörjande älskande men förstår ni inte så gör det inte mig nåt. Det räcker iaf för att göra mig ledsen igen, trots att jag för första gången sedan det hände faktiskt aktivt har lyssnat på musik i dag.Vad jag menar är att jag har lätt att tro att jag snart ska bli immun mot plötsliga tårar vilket kanske är naivt att tro.

Jag kämpar också för att jag ska orka finnas till för mina föräldrar och syskon, förlåt, syster. Jag är kanske den som visat mig mest ledsen och insett att inställningen bland de andra är att visa sig stark inför varandra. Visst det är viktigt att kunna stötta vid starkare stunder men jag tycker inte det är fel att visa sig ledsen också, vi ska ju finnas till för varandra. Det är ju så få som förstår vad vi går igenom, på riktigt.
Därför är jag glad över de dagar jag och pappa var ensam uppe i fjällen. Vi var ledsna tillsammans, såhär lite senare i processen (inte desto mindre ledsen dock). När man hade delat det var det lättare att "vara gladare" sedan.
Det är inte ovanligt att familjer splittras vid sorg och jag vill inte ens gå in på det då jag mer än väl förstår varför det kan ske. Ni kan ju tänka er en bild framför er där varje del har sin betydelse och sedan faller en bort, kanske likt ett pussel - då skakar det till/om och det gäller att hitta nya lösningar för att få ihop det igen. Jag kan bara hoppas det blir så för oss men vi ska igenom olika dalgångar innan det visar sig (läs årstider, högtider, individuella processer, andra händelser som kan påverka etc).
Finns inget självklart i sånt här,  hur självklart man än tycker det var innan.

Att peppa mig själv är livsnödvändigt nu. Jag kan inte lita på att någon annan gör det.