En annan Camilla.

I går levde jag också lite som en rockstar. Typ var lite effektiv på morgon/fm men blev sedan utbjuden på lunch och hängde rätt länge på fina haket. Vägen dit kantades förresten av att jag hoppade upp mot en vägg, som förr med NMT.

Det är lite upp å ned.

 Man sitter och snackar om livet. Med sorg, barn, män och kvinnor. Jobb och måsten. Drömmar och ängslan.
Fast rockstars kanske inte snackar om sånt.

I dag fortsätter livet. Jag är varken stressad, frustrerad eller orolig för att jag inte tränar just nu. De här dagarna har annat hänt i huvudet som man ibland tränar el stressar bort för att man fyller dagarna för mycket. Splittrar sig.
Det är som jag sagt tidigare, också mycket mycket mycket som försummats, förträngts under senaste året. Jag tar de där myrstegen framåt och ser hur långt de bär. Ska bli intressant om jag får ihop säcken nån gång.

Jag är så tacksam för alla som hör av sig, särskilt de som bemödar sig beyond Fejjan. Bemödar sig om att försöka förstå i stället för att vända ryggen. Jag är tacksam för att jag också orkar ibland. Jag är tacksam för de som fortfarande frågar om jag vill träna el tävla med dem. Ja överhuvudtaget umgås. Jag har börjat vända alla kommentarer om att jag har varit bättre förr till att se det positivt.

Jag är kanske inte så dålig trots allt. Trots att jag förlorat min älskade bror, att livet vände upp och ned, jag blev svag, jag blev ledsen, jag blev orkeslös, träningslös, kärlekslös, arbetslös - jag blev en annan Camilla.

Hon är inte dum heller - fast hon saknar sin bror.