Antingen är jag inte så bra på att skriva längre eller träna ser jag. Senaste veckan har jag tränat som en medelsvensson antar jag, d v s 3 gånger. Det är ju inte alls mycket i min värld och jag tänker hela tiden att bara jag sätter mig ned och skriver ned någon slags träningsplan så ska jag börja följa den sen. Tills dess blir det lite hipp happ. Jag har inget speciellt mål och just nu tycker jag kanske till och med att det är överdrivet med alla vi 40 åriga mammor som ska träna som eliten - varför liksom. Speciellt när det blir en fixering där man inte ens ser hur det går ut över barnen. Barnaåren som säger svisch och när polisen ringer på dörren för att ditt barn har påkommits spraya nånstans eller inte klarar skolan eller blir deprimerad - ja då är det för sent att komma på att man inte var så närvarande. Äsch jag har PMS nu och då blir jag lite gnällig men faktum kvarstår, på många sätt har det gått till överdrift det här med att träna, äta, sova och tävla så schematiskt att folk slutar se sin omvärld - det bidrar till egoismen så till den grad att det också innefattar de närmaste.
Samma sak med människor som påstår sig vara bra vänner, bry sig, ha empati osv. De som verkligen är och har det behöver inte säga det. De som tror att bästa strategin är att alltid vara positiv, vara glättig och kastar omkring sig floskler och quotes om vartannat har oftast inget större djup än så, sorry det är min erfarenhet. Det kan vara så enkelt som att de inte varit med om saker som gör skillnad i ens insikt eller så saknar de känslomässiga spektran. Och det är ju som det är och det får man bara rycka på axlarna åt.
Fredagen speciellt var en shitty day. Jag skulle hasta iväg till ett lunchmöte och väl där så hann vi inte luncha direkt utan bara snacka. Helt ok om jag bara tagit mig tid att slänga i mig något på väg därifrån. Men nej då messar barnen att de inte fått med sig nycklar och de slutar klockan 12..jag hade dock ett till ärende innan jag kunde åka hem och det mötet slutade i känslomässigt kaos. Av olika anledningar så kom det fram vad som hänt mig senaste året och kranen var igång. Jag kände inte att jag var självömkande men om då vederbörande sitter och upprepar 46 gånger att "du är ju ledsen", "vad hemskt" och en massa andra saker, klart det påverkar.
Speciellt när personen avslutar med att "jag har också en tvilling" varpå jag säger "men din är i livet" - jag sa det inte syrligt absolut inte men jag har ju faktiskt förlorat min..då säger han "ja han mår inte så bra men han är ju i livet". Tack för den!
Kommer hem, gör värsta värsta rallystädningen och fixar mat inför att dottern ska ha tjejträff hemma, det är premiär för en ny film och vi är de enda som har den kanalen. Jag hinner inte få i mig något annat än en riskaka med jordnötssmör mellan varven och får ett PMS utbrott (eller blodsockerbrist utbrott) på barnen så inget känns kul längre. Jag blir less på mig själv. Jag och Simon är bjuden på grillparty för att senare gå till Ljusfesten i Vinterviken och jag är anmäld till ett pannlampelopp som jag ändå inte alls planerat att fullfölja.
Så får jag ett sms "jag hämtar dig 18.30". Vaaaaad ska jag göra?
Efter denna shitty day så är jag övertygad om att det bästa jag kan göra är att få ett glas vin i min hand och äta gott grillat men jag kommer på mig att skriva ok tillbaka till Victor och så springer jag nästan till kvartersbutiken för att köpa det sista till tjejernas fest, tillbaka och klär om, blandar en proteindrink och tar nån näve chips och smågodis och trycker i munnen. Följer Simon till grillfesten och frågar om jag får lämna honom där (han har bl a sin klasskompis där) och sen blir jag upplockad av Victor.
Det är kallt och ruggigt ute i Lida och jag känner inte alls min pannlampa. Som tur är får jag hjälp av TNT - gänget där det var fler som hade samma slags lampa som jag. Jag har dock aldrig varit så osugen att köra, så så nära att säga till Victor att jag stannar och väntar på att han har sprungit färdigt. Jag känner ingen slags prestige what so ever utan jag vill bara inte. Men så står jag där på startlinjen ändå, försöker intala mig att som alla andra lopp senaste året så är det en chans att låta kroppen få träna att springa. Starten är naturligtvis i botten av en slalombacke men så farligt stor var den inte så den var snart avklarad. Pulsen var dock igång och jag lät benen trumma på. Det gick helt ok. Jag var snäll mot kroppen och pressade inte den i denna råa kväll. Jag är känslig för rå luft och jag tyckte inte det skulle vara värt att få luftrörsproblem. Banan var som man kunde förvänta sig med en hel del obanad terräng, stock och sten, rötter och ris, uppför som nedför. Jag såg det som ett träningspass och det var rätt mysigt med marshaller och reflexband i skogen. Sen att jag fick inte så lite ångest över att springa över en äng där det kom kallras det förstår nog bara mina närmaste..
Man ångrar sällan ett träningspass och det gällde förstås även nu. Att sen komma hem till nöjda barn som fått vara med sina kompisar ensamma, det var städat och ha hela helgen framför sig - det var kanon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar