Det var så härligt i går kväll när det smattrade intensivt mot rutan. Allvarligt jag tycker verkligen det. Vi har haft en fantastisk sommar som sträckt sig fram till nu, och nu är det dags att njuta av hösten med allt vad det innebär.
Det enda jag tyckte var synd i sammanhanget var att mina barn i dag ska på friluftsdag hela dagen och man trodde ju inte på uppehåll direkt. Men peppar peppar det anas en sol och just nu är det mycket riktigt uppehåll. Man blir bara blöt en gång så regn är väl ingen större fara men kanske inte så trevligt med sånt där pepprande regn så matsäck och kläder inte känns så roliga.
I dag måste jag prata i annan sak. Jag har en väninna som börjat stråla sig mot bröstcancer. Hon tillhör dem som mer än de flesta alltid hängt upp sig vid utseende och ytliga saker. För henne är det förstås extra kämpigt nu när håret försvinner på alla ställen på kroppen, hon har svårt för peruk, tycker det är svettigt och jobbigt att gå i mössa fina dagar och är, trots att hon passar jättebra rakad på huvudet, inte redo att blotta hjässan. Om hon ens blir det. Brösten däremot har de mer eller mindre redan fixat, det finns verkligen duktiga kirurger därute (och hon är jättenöjd när det gäller den biten).
Jag har skrivit ett reportage en gång/en kärlekshistoria som tog sin början vid en bröstcancer så jag känner igen min väninnas redogörelse för alla behandlingar, hur hon mår, vad hon inte orkar etc. Många saker känner jag också igen sedan min egen resa från förra året. Vad jag blir lite förbannad å hennes vägnar är att folk tror att de gör en insats genom att skriva uppmuntrande saker på fejjan. Visst gläder det henne för en stund absolut men ibland reagerar hon som jag, så himla lätt att "komma undan" den vägen. Nu pratar vi att det är skillnad på folk och folk iof samt relation och relation. Eller?
Min väninna är rätt negativ och ältar samma saker och oro om och om igen. Det är ingen dans på rosor att umgås med henne. Men hon är också som vanligt snabb i tanken och har humor, kan skratta åt sig själv utemellan, men sorgen har sin fot i mitten. Hon har bett mig om hjälp ett par gånger och det är jag glad för - desto fler gånger frågar jag om jag ska handla åt henne, laga mat etc. Hon säger oftast nej men blir förstås glad när jag ändå gör något utan att fråga henne. Det är där skillnaden är! Tänk om alla förstod att jag hade mått bra av att bli tvingad ut, att fler vågade ringa i stället för dessa eviga sms, fbhälsningar osv. Om nån hade tagit ut mina barn eller kommit hem med mat. Det är de små sakerna.
En kompis till min väninna ville komma och hälsa på henne i lördags - min väninna blev jätteglad, kompisen bor i Södertälje så för min väninnan var det ett extra kvitto på att denna kompis ansträngde sig, eftersom S-tälje är en bit ifrån. Då ställer sig min väninna och fixar käk! Hon har säkert erbjudit sig och då kan man tycka att då är det upp till henne men nej, det funkar inte så. Man erbjuder sig per automatik men tänk om hon hade sluppit, då hade hon kanske haft krafter kvar på söndagen. Men det är det som händer, när man anstränger sig för mkt så klappar man ihop påföljande dag. Det hade ju inte varit nån större deal om kompisen köpt hämtmat inte sant!
I går kom min väninna förbi oss på em. För hon hade lånat ut sin lgh för att en granne som jobbat natt skulle få sova där eftersom de renoverade hemma hos sig. Jättegulligt förstås men min väninna hade alltså fått vara utanför huse hela em. Hon ville inte fika, äta, dricka kaffe eller nåt hemma hos oss - hon mådde dåligt, hade ont i bröstet och satt som en sopsäck på stolen.
Ja hon är snäll men är det inte hon som behöver få ta hand om sig? Och tänk inte att hon måste säga ifrån - för vi är få som verkligen fixar det. Hur hjälper/ser du andra i din omgivning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar